Ahasverus
Ahasverus, upp och vandra!
Tag din ränsel och din stav;
ej ditt öde liknar andra,
ty dig väntar ingen grav.
Vagga fick du och en början,
men du får ej något slut,
evigt skall du trampa sörjan,
många skor få nöta ut.
Me’n du väntat på Messias,
tiden gått dig helt förbi;
tror du än du skall befrias,
hoppas du på amnesti?
Eller vill du som Elias
levande förlossad bli?
Ut på stigar, ut på vägar
ut ur dina varma rum;
lagt för fäfot dina tegar,
störtat som Kapernaum
är ditt hus, och hemmet härjat,
maka, barn sitt avsked sagt;
intet efter branden bärgat,
tomt och tilja öde lagt.
Spring upp på tåget med ränsel och stav,
men se dig icke tillbaka.
Välsigna honom som tog och gav
och lärt dig konsten försaka!
Där står ingen frände och ingen vän
att vinka dig lycka på färden!
Vad gör det! Dess lättare sen
att göra språnget ut i den kalla världen!
Och tåget rycks loss från bangårdens kä,
en rullande länga med hus av trä,
en vandrande by med folk och fä. – –
Där är post och värdshus och magasiner,
och sovrum bakom de tjocka gardiner.
Nu rycker den fram som en stad på hjul,
oemotståndligt! Den går genom väggar,
den slinker igenom berg som ormen i skjul,
den går på vattnet, och eldhästen gnäggar;
den tar ett landskap med sjumilasteg;
ett konungarike är närgårdsväg – –.
Men landet tar slut, man står vid havet –.
Nu, Ahasverus, släpper du land,
och allt som förr dig vid livet band,
det ligger bak synkretsen djupt begravet.
Se skyarna hur tunga de gå
och sjöarna de svallande,
de stigande, de fallande,
där foten intet fäste kan få
och ingen vila mer du kan nå.
Ej dag, ej natt, ej sovande, ej vakande;
än upp, än ner, än hit och än dit,
allt under sus och gnissel och knakande
i rep och timmer, bultar och nit.
Tortyr för kropp, tortyr för själ,
ett pinoredskap på vattnet flytande.
Bekänn din skuld och tänk på ditt väl,
när du hör bränningens rytande!
Då är ej långt till räddande strand,
du tror! Men skepparn fruktar för land
och lägger bogen rätt ut i sjöarna;
han flyr den sökta frälsande hand
och vänder rygg till de lugna öarna;
ty falsk är sjön, men falskare kust!
När medvind blåser med liv och lust
då har du att vänta den hårdaste dust. –
Till havs! Lägg ut på det gröngråa fältet,
där skeppet plöjer och regnmolnet sår,
men intet växer i plogens spår
och ingen bor under himlatältet.
I dag det liknar en presenning sydd
till värn mot regnet som alltjämt ökar.
En ann skulle mena den är till skydd
för himlens blå emot ångarnas rökar,
mot jordens damm och flugornas prickar,
eller som skärm mot de ondas blickar.
Ahasverus står i stäven,
spanar mot den gråa vägg,
ögat dävet, knuten näven,
munnen vass i vitnat skägg. –
Inga syner ser han hägra,
minnena ha slocknat ut,
hoppet självt det synes vägra;
leva måste han i nu’t,
detta nu som är en plåga,
utan mening, utan mål,
svarslöst som en galen fråga,
dött som flintan utan stål.
Ut i gråa intet stirrar
vandrarn fängslad på ett däck,
mattslö ner i djupet stirrar,
känner sig som dränkt i säck.
