Molnbilder
Himlen betäcks; skyarne gå,
lätta luftskepp med vinden tåga;
hela dagen de segla få,
men mot kvällen de stilla stå
och sitt läger i väster slå -
vila vid solens sista låga.
Nu stå de upp, klädda till lek!
Nu begynnes den gäckande hägring;
vandrarn villas av bländande svek,
rök och dunster i lånad fägring.
Gyllene skyar i aftonens glöd
bygga borgar och slottsruiner;
högst på klippan av skiffer röd
vid en floddal med små raviner,
vingårdsmurar och persikträd,
katedraler och rådhusgavlar,
sångarstrider och riddarsed,
runda torn med broar på kavlar...
Nu! Nu ändrar sig molnets fond,
rödbränd öken sig tröstlöst sträcker,
beduinen till häst gör rond,
karavanens flanker betäcker,
där är palmer och där en oas,
där kameler och pyramider
spegla sig i vatten som glas ...
Nu, ånyo den tavlan glider,
glider in i en annan face,
molnet löser sig upp och sprider,
samlas sedan vid solens kyss,
bygger, målar, formar som nyss.
Land! Det är land som jag ser,
när från det vilda hav
drivande jag föll ner,
bedjande om en grav.
Grönskande stränder, skuggande alar,
vaggande vassar i stilla vikar,
här är jag hemma bland likar,
här är mitt land, mina dalar!
Ö, du min grönskande ö,
blomkorg i havets våg!
Doftande slaget hö,
dig jag i drömmen såg.
Såg Ja£ i vänliga ängar vandra
ljusklädda barn med lösta lockar,
sjunga och leka i brokiga flockar,
famna i frid och kärlek varandra.
Vänner och fränder jag ser;
skiljdes i hat vi åt,
ingen det minnes mer,
vad som vållat vår gråt.
Hemlängtan griper, dit vill jag fara,
lämna den trånga, tråkiga jorden.
Pinande tankar, sårande orden - - -
Ve! Det är moln, det är skyar bara!
Skyar, I himmelens barn,
hållen er svävande där!
Trampande jordens skarn
aldrig jag flyga lär!
Stundom, när svarta molnet seglar,
faller det ner och bildar gölar;
regnet är rent, men jorden det sölar,
himlen är stor, men ser sig i polar -
heden nu täcks av små blåa speglar!
