Maj på heden
(1902.)
Solen lyser på lärkväg! Hå!
Heden sträcker sig brun och dyig.
Inga blomster i gräset stå,
ingen lärka ännu hörs slå,
sjön i fjärran är svart och byig.
När man plöjer och sår
ifrån år och till år
är väl skörden vår?
Eller är den ej?
Säj!
Nej!
Heden ligger så tunger! O!
Karlar komma med läkt och bräder,
timra, snickra som till en bro,
måla sedan med rött som blod;
rött är grundfärg, den syns och kläder!
Den är lik en schavott,
den bådar ej gott
men står där den stått.
Bådar den gott?
Säj!
Nej!
Solen lyser på lärkväg! Hör!
Heden av kaserner är kransad,
ibland trupper man trumman rör
och trumpeten vår högtid stör -
stora staden är väl förskansad.
Och soldater till fot
se ut som ett hot.
Är det krig eller fred,
vred
säg ut eller tig!
Det är krig!
Skaror tåga i rad! Framåt!
Röda fanor de föra!
Utan vapen och utan ståt,
ingen mäktar dem skilja åt,
ingen vågar de tyste röra!
Då höras där ord
från talarebord
ej om brand eller mord;
blott om orätt och rätt!
Rätt
vill vi ha!
Ja!
