Sångarlön
Amfion spelte, Thebe vart!
Din skald han sjöng och vandrade.
ibland i rött, ibland i svart;
man honom rosade och klandrade;
med lyckan kom han ingen vart!
Men livet gick, fast mest på hank
och tallriken ibland fick cirkulera.
Nångång med malt, men mest med dränk
hos vilsnegångna får han pokulera,
och rösten tog en svår skavank.
Så blev det höst, och höst är skörd,
hans öde tröttnade på slutet,
igen kom rösten och blev hörd;
försonat blev vad som var brutet -
på långa torkan kom det nederbörd!
Och hans sång den river regn
regn, regn, guldregn!
Hemlös, utan hägn,
mens han slet och strävade
lyckohjulet vevade
hemma i hans land
okänd liten hand.
Och hans sång den river regn.
Regn, regn, guldregn.
Och han sjöng så stenar rördes,
att det röda huset växte opp,
tegel, sand och lera fördes
fram av spadbeväpnad tropp.
Skogen lämnar bästa bjälkar,
berget föder, järn blir till,
arbetsvagnar, kärror, kälkar
dansa fram, tills allt blir still!
Aldra högst inunder taket
reds hans hem, som ej han vet;
ännu står det tomt och naket,
väntar målning och tapet.
Då kom Du och verket ledde,
sången fick på nytt sin fart,
rummen sig i färger klädde,
pryddes vart uti sin art.
Våra rum de äro dikter,
tretti år jag skrev på dem,
efter många mödor, plikter,
har jag sjungit hop vårt hem!
