Gatubilder
II.[redigera]
Gränden är dunkel på höstlig afton,
husens fönster på glänt man öppnat;
höstetankar gjort rummen kvava,
saknans suckar av flydda sommarn,
oro för den stundande vintern,
ovisshet om kommande öden,
ångest klämmer människobrösten ...
Husen andas, luften i gränden
står så disig som fylld av smärtor.
Men därnere i grändens mynning,
strömmen syns med ankrade skutor,
torka seglen från sista dagsregn.
Och därbortom, på andra stranden,
grönskande ligger en liten holme.
Uppi kronornas högsta toppar
sjunkande sol lagt guld i det gröna,
men där bortom och ännu högre
hänger blånande stadskonturen;
där är solen, kojorna lysa,
där är havsluft, flaggorna blåsa,
aldra högst är kyrkans kupoltorn
krönt av en jordglob i stark förgyllning,
globen, jorden, lyser som solen,
sänder blixtrande strålar utåt...
Men på globen där står ett kors!
och därnere längst i mörkret syns en dynamo som surrar, så det gnistrar omkring hjulen; svart och hemsk, i det fördolda mal han ljus åt hela trakten. </dikt>
