Långa tunga kvällar
I.
Långa tunga kvällar
i de tomma rummen gå;
över mattor, över fällar,
över tiljor går det på.
Djur i bur han vandrar, vänder,
vänder, vandrar, står ej still;
möblerna en blick han sänder,
han dem känner utantill.
Kungsstoln köpt åt husets drottning
ledig står vid salens bord;
andra stolar som vid brottning
två och två tycks byta ord.
Stora flygeln svart och sluten –
det är rummets sarkofag –
klockan knäpper, och förfluten
är i en sekund en dag.
Tystnan står i tomma salen,
blandar sig med mörkret hop,
omkring lampan dansar målen –
och nu hörs ett litet rop;
tycktes komma ifrån bordet,
husets matbord utav ek,
och han lyss; ty där är ordet
fritt, och tankars skälmska lek – – –
sorl och glam av vänner, fränder,
ljusens fladder, vinets rus,
ur de glas med gyllne ränder –
lustigt liv i öde hus.
Ljusen släckas, skymning sänker
sig från taket som en sky:
tystnan allt i mörker dränker,
skuggorna i vråar fly. –
Långa, långa tunga kvällen
vandrarn genom rummen går,
golvet syns på sina ställen
slitet upp av vandrarns spår.
II.
Långa, ensliga kvällar tunga
trampade jag det bonade golv,
hörde veken i lampan sjunga,
väntade ängsligt på slaget tolv –
sökte själen och kroppen plåga
för att sömnens lycka få fatt –
drömma, glömma och livets låga
kväva mellan kuddar en natt.
Hur jag vandrar och uret knäpper,
ser jag genom fönsterna ut,
ut i natten, där mörkret täpper
och där heden synes ta slut.
Långt i fjärran, där skogen vinkar,
syns ett ljus, ett enda men stort,
rött det är och sorgset det blinkar
då och då som vore det gjort
likt en blänkfyr med klipp och blända,
väl jag vet att så icke är;
ty där ligger vid stadens ända
några hus vid en öppen skvär.
Så jag grubblar, när alla kvällar
samma blinkande ljus jag ser:
öde sig till öde ju sällar –
samma sak som härinne sker.
Och jag tycker mig se därborta
vandra sömnlös en böjd gestalt
nattens stunder att få förkorta,
som för glömskan ville ge allt.
Främling som går och skymmer för ljuset,
ser du kanske min lampas blink?
Tag min hälsning från Röda huset,
jag tar din som en vänlig vink.
Och jag går nu ej mer allena,
bättre sällskap för mig ej ges;
mörkret tycks oss båda förena.
Kanske bäst att vi aldrig ses!
III.
På andra sidan om korridoren
där ligger det stängda rummet;
det öppnas endast en gång, på våren.
Men då och då är ett ljud förnummet
och hälst i långa och tunga kvällar,
då mörkret sig till tystnaden sällar.
Där hörs ibland som en svalas kvitter:
ni vet när hon vid en brygga sitter
och flodens bölja invid hörs pollra –
måhända snarast som barnen jollra –
det spökar bara, ty rummet är öde,
och de som varit, de äro döde –
törhända också de aldrig varit;
men ett är säkert: att de ha farit!
IV.
Vandrare! Vad går du och väntar?
En ringning? Ett brev? Ett besök?
Att någon på dörren gläntar?
Dörren intill ditt kök?
Vandrare, vad går du och väntar?
En åskskräll, en vådeld, ett slag,
ett slag av ödet som späntar
din hydda till spån en dag?
På spånor du sist skall sträckas
och sova i furudoft
av kådiga bräder, och väckas
när hyddan har blivit stoft.
V.
Öppna fönstret! Det är tyst i kvällen,
det är mörkt och ljumt –
ner i trädgårn under stjärnetjällen
ser ditt öga endast skumt – – –
Blommorna dock stå där
och i daggen svalkas,
men som mörkret råder,
ej de kunna skalkas
med de granna färger,
men de dofta nu mot natten,
och resedan längs rabatten
sig emellan rosor snärjer,
sänder upp till dig sin ånga.
Och så kommer aftonvinden,
smyger under stora linden
in i blomstren att där fånga
dagg och doft på sina vingar.
Då en sakta susning höres
från rabattens gröna bingar.
Upp till fönstret strax den föres;
och till vandraren därinne
viskas om ett vackert minne.
