Holländarn
Första sången.[redigera]
På sjunde året jag seglade utan mål
I vattenöknen, och flydde de lockande stränder.
Ett jul-ljus såg jag ibland, ibland ett midsommarsbål
I fjärran vinkar från okända länder,
dock aldrig ett blomster såg jag, aldrig ett träd,
ej gulnande åker, ej grönskande ängar;
men blickade jag i det mörka djupet ned,
där gungade alger på milslånga sängar.
Därnere var min sommar och där var min tröst;
på solen såg jag när dagjämningslinjen gav våren.
De rörliga stjärnor förkunnade det var höst;
när det blev vinter jag kände på ärrade såren.
På sjunde året – så lydde mitt ödes dom –
jag vände stäven mot närmaste stranden,
och bannet som slungats från själva Rom,
det satte mitt skepp med manskap på torra sanden.
En natt jag landsteg på kusten; kom in i en stad,
jag mötte en pilgrim på torget vid katedralen;
han talade till mig – jag minns vad han sad’ –
inunder madonnan vid stora portalen.
»Min son,» han talte, »lidandets tid är när;
för sjunde gången du närmar dig prövningens fasor.
Det ljuvaste, det skönaste som jorden bär
skall ånyo riva ditt hjärta i blodiga trasor.
Vad båtar tvekan? Makter ha så befallt;
du spottat åt havet och knutit mot himmelen näven,
nu får du böta ditt högmod, och hundrafallt –
hos Omfale som slav skall du sitta vid väven.»
Han räckte handen, drog mig in i en gränd,
och förde mig under ett hus vid Mariebrunnen –
där stod en kvinna... Alltnog, min låga blev tänd,
och innan jag ryggat, min munk var försvunnen.
Andra sången.[redigera]
Vad är det? Vem är det?
Ett mänskobarn i vita slöjor,
en kör av linjers harmonier
som under slöjan röjes.
Ett världssystem i smått,
en avbild av den stora Kosmos!
Se höftens väldiga parabel, lik kometens bana,
som leder ut i rymder anade, ej kända...
Hon vänder sig, och straxt jag ser
de samma linjer ändrade till halv-ellipser,
som bilda jordens lopp kring solen,
och som tillsammans forma ägget,
ifrån vars brännpunkt skötets radier löpa ut. –
Från skuldrorna till ljumsken tecknat står
det helga hexagrammet,
den härliga Orion lik på stjärnevalvet,
där bältet är markerat genom naveln,
i vilken himmelens ekvator löper fram,
och vilar nedtill på den sfäriska triangeln
av tre konvexa bågar bildad;
en tryckt kupol på templets tak,
det tempel som åt Moderskapet blivit helgat!
Och ovan, bålen med ett virrvarr av små kurvor
från solens krona och från månens skäror,
där bröstens tvenne hemisfärer äro jorden.
Se knäets molnfläck lånt från Vintergatan
och vadens smäckra båge, lik
en kastad kropps i rymden!
Ja, fotens valv och axelns rundning
och armens svällda kurvor,
allt går från sfären ut:
en symfoni i sfärers harmoni;
från sfären och från käglan,
ljuskäglan sänd av själva solen ut!
Så blev du, kvinna, skapt av ljus från himlen,
en skaparns avbild i hans skapelse,
av bitar lånade från Universum.
Och därför är du allt!
Allgiverskan,
förutan vilken jag är tomma intet!
Men himlabarn! Från jorden,
ifrån naturens alla riken danades
det fina stoftet där din ande skulle bo.
Ditt öra fick av snäckan och av musslan formen;
din mun en blomma lik med honungsgropar,
dess grundform dock en stoma varmed växten andas.
Kroklinjen i din näsas vingar
du ser i vinets och melonens klängen.
Åt dina tänders pärlemor gav fiskens fjäll dess form.
Ditt öga är en ädelsten, blå som safiren, svart som onyx,
kan även vara brun som en agat.
Och stenen fattad in i skalet,
det vitblå skalet av en duvas ägg,
som vilar i en bädd så näpet kantad
av svarta fanet från en hägers fjädrar.
Vad skall ditt hår jag likna vid?
Den vilda hästens man, nej purpursnäckans byssus,
nej, blåa havets finsta alger,
och ängens praktgräs, svingeln, gröet,
mest pampasgräsets lummiga ägrett!
Har silkesmasken spunnit det till lakanstråd
att kläcka fjärlar i?
Har spindeln spolat denna trolska tråd
att fånga gyllne flugor med?
När Uranos i ur-jord grävde
och Gäa, modren-jorden, spann,
det blev till dina lockar, Eva,
den första brudens slöja
och den lillas svepning!
Med dem du torkat dina tårar,
med dem du dolt din blygsel,
när du ur paradiset gick
på världens törneväg.
I skuggan av dess friska skog
du vilar dina stackars trötta ögon,
när nålen ur din hand vid dagens slut du fällde,
när sjuka barnet tagit dina sista krafter
och druckit ut ditt vita blod
ur bröstens alabasterskålar!
Ack, även jag har vilat uti lockars skugga
vid moders sköte och vid makas barm
en gång – de voro ljusa, lätta
som vårbjörks späda årsskott;
en gång, de voro svarta som cypress;
som gissel flätade av slanka ormar
de slogo mig i ögonen;
och vävdes till en tagelskjorta
som jag fick bära, under det jag svalt!
O hulda gissel – – – – –
Tredje sången.[redigera]
Nu stå vi åter vid katedralen,
min pilgrim och jag.
Ett år har gått, ett fasans, ett oförgätligt –
och allt är slut.
I hamnen ligger mitt skepp och rycker,
det längtar till havet som jag.
Att än jag lever är ett under
och en himmels nåd,
men likafullt...
Mitt hår har vitnat,
mitt ögas färger bleknat.
Finns väl ett namn på dessa kval jag lidit?
Den överlästa elakheten,
den medvetna lögnen,
det skickliga förtalet,
bottenlöst och oresonligt
som hatet självt!
Och likafullt...
Jag gick till bröllopsglädjen
som till en barnafest;
jag lämnade mitt öde i hennes händer,
jag lade mitt huvud i hennes knä
som i en väns,
Omfale! Omfale!
Så vaknade jag ur kärlekssömnen
och fann att jag var fånge
hos min värsta fiende.
På botten av en stinkande brunn,
fastkedjad vid ett lik,
som kom min själ att ruttna
bit för bit.
Var fick du makten, lilla mask,
att så den starke plåga?
Av mig och av min mannakraft
du fick den!
Jag gav, du tog emot!
Men när jag stängde av
och tog tillbaka mitt,
då var din allmakt slut.
Där fanns ej last, ej brott,
ej ont, ej uselt,
ej vrångt, ej vridet,
som ej jag utstod...
Och likafullt...
När jag är fri igen
och avskedsstunden äntligt nalkas,
nu ser jag åter fienden som vän;
ett fryntligt löje med det gångna skalkas...
Jag känner att det flydda var ett prov!
Och att jag icke dog i ormagropen
och blev för plågorna ett rov,
det gör mig verkligt glad och nästan snopen,
men tacksam mest och till försoning stämd;
alltså: trots allt, och likafullt – i livet
man blir ju esomoftast klämd,
för intet blev oss intet givet
och ingen seger utan djupa hugg...
Farväl då, Omfale, min forna härskarinna,
nu kan åt dina konster jag få le i mjugg;
jag slaven var, men du slavinna;
nu är jag åter man, men du är blott en liten elak kvinna!
