Vargarne tjuta
Vargarne tjuta på Skansen,
isarna råma på sjön,
furorna knaka i backen,
tyngda av första snön.
Vargarne tjuta i kölden,
hundarne svara från stan;
solen gick ner efter middan,
natten börjar på dan.
Vargarne tjuta i mörkret,
gatornas lyktor sitt ljus
sända som norrsken i höjden
över de hopar av hus.
Vargarne tjuta i gropen,
nu de få blodad tand,
längta till fjäll och urskog,
när de se norrskensbrand.
Vargarne tjuta på berget,
tjuta sig hesa av hat,
mänskorna gav dem för frihet
tukthus och celibat.
Vinden vilar, stillhet råder, stadens tornur slagit tolv!
Tysta slädarna på föret glida som på bonat golv.
Sista spårvagnsklockan klingat, ingen hund på gatan hörs,
staden sover, lyktor släckas, ej en kvist på träden rörs;
nattens himmel svart som sammet välver sig oändligt djup.
Högt Orion svärdet svänger, Karlavagnen står på stup.
Eldarna i spisen slocknat, blott i fjärran står en rök;
ur en skorstensobelisk den stiger som utur ett jättekök;
det är bagarn, som om natten reder oss ett dagligt bröd. – – –
Röken stiger, blåvit, lodrätt; men – just nu den färgas röd.
Det är eld!
Det är eld! Det är eld! Det är eld!
Och ett rödglödgat klot stiger upp som en måne i fyllet;
och det glödande rött går i vitt och i gult och slår ut som en solros ur hyllet.
Är det soln, som går upp bland de kolsvarta moln utur husmassors hav?
Där vart tak är en kam på en våg, som är svart lik en grav.
Nu står himlen i brand, varje torn och kupol uti stan,
varje spira och stång, varje gränd, varje prång stå så ljust som på dan!
Varje kabel och tråd utav koppar blir röd som på harpan de lågstämda basar.
På fasaderna ses varje ruta i eld och de snötäckta skorstenar lysa som kasar,
varken sol eller måne det är! Ingen lusteld beställd!
Det är eld! Det är eld! Det är eld!
Men på berget, som nyss uti nattmörker låg, där är ljust, där är liv.
Ifrån vargarnes gropar där stiger ett tjut som de stuckits med kniv,
utav hat, utav hämnd; det är mordbrännarlust, det är mördarefröjd.
Då ett skallande skratt ifrån rävkulan går, man är glad, man är hemsk, man är nöjd.
Och i björnarnes bur, där dansas på häl vid ett grymt av slaktade svin,
men i lodjurets gryt är det tyst och man ser blott ett tandraders skinande grin.
Och sälarne ropa sitt ve! Ve över staden!
Rop som av drunknande på havet.
Och alla hundarne tjuta i kör;
gläfsa, vinsla och skälla,
rycka i kedjorna, kedjorna,
sjunga, gråta och gnälla
som osaliges andar!
De hava medlidande, endast de, hundarna,
med sina vänner mänskorna –
vilken sympati!
Nu vakna älgarne, nordanskogens furstar,
de samla och reda sina långa skänklar,
sträcka ett trav i en begränsad volt
inom kättens stängsel.
Törna mot gärdselstängerna
som sparv mot ruta;
böla oförståendes,
undrande om det är dag igen. –
En ny dag, som alla de andra,
lika dödande lång
utan annat synligt ändamål
än att följas av en natt. – – –
Då blir det liv i fågelvärlden;
örnarne skrika och flaxa,
fresta de nötta vingarna,
pröva en lönlös höjdflykt,
stöta huvet mot järnstänger,
bita i galler, klösa, klänga,
tills de falla på mullen
och bli liggande lama,
med släpande vingar som på knä –
knäböjande, bönfallande
om en nådestöt,
som återger dem åt luften
och friheten.
Falkarne vissla och ila
som fjädrade pilar – hit och dit;
vråkarne jämra sig
som sjuka barn.– – –
De tama vildgässen vaknat
och sätta an med spända halsar
ett ackord av vallhjonslurar. –
Svanorna simma stumma,
snappa mellan isflaken
efter de speglande eldflammorna,
som ila likt guldfiskar
på dammens yta;
stanna stilla och sticka huvena
ner i det svarta vattnet –
de vita svanorna –
bita sig fast i botten
för att slippa se på
hur himlen brinner opp.
Det mörknar åter, brandkårsluren
har vigt in tystnad över stad och land;
ett rökmoln sträckes över stadskonturen
som bilden av en svart ofantlig hand.
