Biografiskt.
Nu har jag spelt på pipa
och sjungit sorgesång,
men ingen velat gråta,
ej dansen kom i gång.
Då gick jag ut på gatan,
mig ställde i ett hörn,
där slog jag på en trumma
och visade en björn.
Åt björnen gav man socker,
mig själv man ville slå,
och när jag ville sjunga
då hörde ingen på.
Då tog jag narrens kåpa,
jag gycklade en lek,
och när jag räckte tungan
man av förtjusning skrek.
Då stanna ekipager
med höga herrar i:
»Det var en rolig djävul,
den där kan något bli!»
Och hopen höres jubla,
när herrarne få ris,
men när man vädrar allvar,
då ropas på polis.
Så blev jag stämd för gyckel
med allt gudomligt var,
ty visst det är gudomligt
att åka efter par.
Det halp ej protestera,
ej gillas mitt försvar,
att ej det varit gyckel,
men att det allvar var.
Så tog jag svarta kappan
och steg i predikstoln,
fick höra folket snarka
som grisar uti soln.
Jag skrek så några väcktes
och konsistorium med,
men då jag miste kappan
och röcks från stolen ned.
Jag var ej ordinerad,
jag hade icke tron,
den gamla gamla visan
på gamla gamla ton.
Jag tar min spruckna pipa
och stoppar den i säck,
jag stämmer ner min trumma
och packar mitt gepäck.
Så vandrar jag kring världen
att söka äventyr,
att glömma och att glömmas
och bota min blessyr.
Och åren gå och vanka,
av såret blir ett ärr,
och allting står så stilla
som i ett fredligt kärr,
där grodorna få kväka
till myggors duvna sång
och kremlor stå och sova
den heta dagen lång.
Där porsen ensam vakar
och sprutar sin morfin
tills hela kärret snarkar
bak spindlars grå gardin.
Då hörs en dag i skogen
en trummas gälla skräll
och snart kring fält och backar
trumpeten ger appell.
Hej! Kriget är förklarat!
Jag låter trumman gå,
min pipa den jag säljer
och köper ett chassepot.
Men vem skall föra fanan?
Ej någon fana finns!
Och blott med spridda trupper
ej någon seger vinns!
Jag tar min röda näsduk
med Garibaldi på,
den knyter vid geväret
och sen: framåt! låt gå!
Han föll vid första salvan
förr än ett skott var bytt,
han ensam bet i gräset,
de andra hade flytt!
Nu blåser man Victoria
och liket bäres bort.
Det var en härlig seger
fast striden var så kort.
Man ställer till begravning
med militäriskt bruk,
han sveps i egna kläder
och med sin röda duk.
Vid graven ges en salva,
och prästen tar sin bok
att läsa ner den döde -
men då det gick på tok!
Den döde, som var hedning
och aldrig tålt en präst,
han reser sig ur kistan
och gör en tydlig gest.
Då blev det slut på glädjen:
man ropar på skandal.
Den döde förs som sårad
till nästa hospital.
Där ligger han i järnsäng
och prövar gammalt mod
att plocka bly ur såren,
som giftat ner hans blod!
När febern honom griper
och yrselns dämon går
med bolmört kring hans kudde
det rister i hans sår!
Då hörs den sjuke sjunga
med hes och bruten röst,
på gamla melodier
som korp i kulen höst.
Om sina sår han yrar,
om sina nederlag,
men ock han höres mana
sin trupp till nya slag.
Och när han stundom jollrar
om hjärtats hemlighet,
då vissnar hatets bolmört;
då grönskar feberträt.
Då fläktar det i sjuksaln
och luften doftar hav;
ej såren längre svida,
men dämon ger sig av.
Och vänliga små händer
de bädda om hans säng,
att han får vackra drömmar
som i en blomsteräng.
När så en dag han ligger
som svag konvalescent
och väntar blott på läkarn,
som nyss har hoppet tänt,
han hör igenom fönstret
en trumma slå alarm.
Strax far han upp ur bädden,
om hjärtat blir han varm.
Emellan gårdens lindar
där skymtar ett standar:
så börjas åter striden,
än finnas trupper kvar!
Hans öga blir så blodigt,
när matt han lägges ner.
På svarta nattduksbordet
med kuvad harm han ser.
Där ligger nu bland flaskor,
bland knivar och charpi
det bly, som togs ur såren
och låg så tungt däri.
»O, vore jag på benen
som förr med friska don,
jag toge till min järnsäng
och göte en kanon.
Av varje spik ni slagit
-- jag aldrig det förgat --
ni slagit i min kista,
jag smidde en granat.
Och sedan, fylld med blyskrot
utur min egen kropp,
ni skulle se granaten
som en komet gå opp.
Ty högt man måste sikta
för att till målet nå,
man skjuter upp mot himlen
men träffar knappt ändå.»
Då ser han genom fönstret
en kransad fana dra
förbi de gamla lindar,
och hör ett glatt hurra!
Vår fiende har segrat
i drabbningen på nytt,
de våra äro slagna,
men de ha icke flytt.
Då blir han glad i sinnet,
ty han har lärt förstå
att genom nederlagen
man får till seger gå.
Han faller i en slummer
till åter det blir dag,
att hälsa nya segrar
i nya nederlag.
|
Sårfeber.
|
Högsommar. Stormar Ungdom och Ideal (1869 -- 1872) |