Person och Sak.
Jag kunde icke skilja åt
person och sak; det vet nu hela världen,
det är nu så; det var en fåt,
om ock för mycket I begärden,
som gjort personlig varje sak,
som blandat samman Ert och allas
att ej man vet vad fram och bak
egentligen skall kunna kallas.
Min sak, den gingen I förbi
med tystnad -- månne vördnadsfull? --
ty den var helig, vissten I,
och stod sig när jag slogs ikull.
Men min person, det var då givet,
den togen I så ledigt fatt --
för vad om den blev sedan skrivet
jag bugar och tar av min hatt:
visst ej för anonymiteten, --
ty omärkt hund hör rackarn till
och den man sparkar i planeten:
ej heller för stupiditeten,
när som champagne den springa vill,
men står som jolmig ölost still:
nej, svida hur det svida må,
stor sak i min person -- må gå! --
men hatten av för tryckfriheten!
|
Sårfeber.
|
Högsommar. Stormar Ungdom och Ideal (1869 -- 1872) |