Solrök.
Han ser efter om sakerna äro med, liksom
om han skulle kunna se det i den röra av
människor och persedlar som vimla på akterdäcket.
Han sitter och känner sig skyldig till någon
okänd förseelse ända tills ångbåten vänder förbi
Bresilje kvarn. Det starka solljuset bländar
honom, fjärden är så oändligt stor och de blånande
bergen därute locka så underbart. Där står
lillans vagn; den där vitmålade med den blåa
suffletten, inte den där andra; han känner den
så väl, det är små vita mjölkfläckar på det blå
tyget; och där är den stora fåtöljen och
förmakssoffan och badkaret med blomkrukorna. De se
så dammiga ut, de stackarne, de ha stått i
tobaksröken hela vintern; den där pelargonen
stod på skrivbordet i lampskenet nu på
förvåren, när kvällarne ännu äro långa, och då
stod fåtöljen där till höger om skrivbordet och
han fick en tyst, vänlig, uppmuntrande nick från
den där fåtöljen, när han såg upp från arbetet,
där pennan gick sin irrande gång över papperet;
men när fåtöljen var tom, lät han den trötta
blicken gå ut i rummet och vila sig bland
cretonblommorna på den där soffan; men det
är så många ögon som titta in i rummet, och
lampan flammar upp. Ah! Det är solen som
lyser på akterdäck! Se där ett par bekanta
ögon sen i fjor -- så blek. Har han varit sjuk?
Nej! Vi ha inte träffats sen i fjor! Nej, man
ser varann aldrig så här i stan, man har så
mycket att göra! Man går från sin skola --
och hem! Det har varit en svår vinter. Barnen
ha haft mässlingen... Det blåser kallt
häruppe, jag går ner i salongen.
Återigen dessa många ögon som sitta och
stirra på soffan och fåtöljen. Men de se
lyckliga ut, längtande, väntande något som med
visshet skall komma.
Han lämnar sin plats och går fram på
fördäck för att låta det blåsa. Det kommer rök
och os från kabyssen där köksan står och
svalkar sig. Och försalongen; duken är lika
vit som i fjor, syrtuten lika skinande,
blommorna på spegelbordet lika nya och friska,
lamporna skallra i sina mässingshållare lika som
i fjor, och ändå är det nytt. Det är vårens,
naturens evigt föryngrande makt!
Och stränderna tåga förbi de öppna
ventilerna i en lång triumferande defilé, än dystra
hotande, än leende lekande, men alla så nya,
så evigt unga.
*
Han kastar sig i mörka drömmar; han
pressas mellan husen i trånga svarta gränder;
han befinner sig på botten av en brunn, han
skall krypa igenom ett valv men fastnar; man
travar tegelsten på hans bröst då han väckes
av en stark knackning på fönsterluckorna. Han
störtar upp, men det är kolmörkt i rummet;
han skjuter upp luckorna, och ett hav av ljus
och grönska ligger för honom. O, natur!
verklighet som övergår alla drömmar. Ser du,
drömmare, sådant har din hjärna aldrig kunnat
drömma ihop, och du pratar om den kalla
verkligheten.
Morgonsolen belyser ett augustilandskap.
Han stoppar ett bröd i fickan, tar sitt horn
över axeln, en käpp och en korg -- han skall
ut på jakt -- oblodig jakt.
De vandra mellan ekar och hasselbuskar;
där sitta höstens blommor, som väntade tills
lien gått över, innan de vågade sig fram i ljuset
att njuta i okvald besittning av livet, tills frosten
kommer. De gå över stubbåkern, hoppa över
diket, kasta sig över gärdesgården, och nu
börjar jakten i strandängen.
På den snagghåriga gräsmattan, som är
vävd av starr och förkrympta kärrörter, ligga
champinjonerna som nyvärpta ägg, väntande
solens påhälsning för att få uppfylla sin
bestämmelse innan de ruttna; men det få de icke
nu mer sedan de fått sin nya bestämmelse --
att dö i sin ungdom.
Man lämnar slagfältet och tar av in i
granskogen, där det doftar av terpentin -- hälsa och
sjukrum; balsam för sårade bröst, som man
säger; i skogen, där man går nere i lugnet
och hör hur det blåser tjugu alnar ovanför
ens huvud. Där flyger en tjäder upp, så att det
smäller i grenarne. Nu skulle man haft en
bössa.
Varför skulle man alltid ha en bössa, då
man ser ett oskadligt väsen ute i skogen? Det
gives bättre tillfällen i livet då man skulle ha
en bössa.
Där går en dragväg; hjulspåren efter
oxkärran ha trängt djupt ned i jorden, men det
har icke hindrat ett helt giftigt släkte av röda
kremlor att sticka upp; de behövde kanske de
där hjulspikarne i huvudet och det där
oxtrampet över hjässan för att förmå sig inträda
i den synliga tillvaron.
Det ljusnar under granarne, och vägen
upphör vid ett hygge; här ligga lämningar efter
skogens jättar som fallit för yxan, ty de kunde
icke ryckas upp med roten; men stubben står
kvar och är överfallen av en skara tickor av
alla färger och storlekar; de ha kastat sig över
dem som flugor på lik, men de hålla sig dock
mest till de murkna som de rå på; men de se
svultna ut, bleka och blodlösa; de äro icke
vackra som kremlan, och icke heller giftiga,
men de äro så nyttiga.
Och skogen mörknar igen och granarne
blanda sina grenar med mossan på marken och
famna stenarne och bygga små svala tjäll där
den saffransgula kantarellen sitter bäddad i
mossan och njuter sitt korta liv, skyddad för en
brännande sol och för rovgiriga insekter.
Marken blir däven; porsen, en gång jagad
den också för sina dövande egenskaper, frodas
i fred bland tuvorna, under gråskäggiga
förfallna furor, som dött av överflöd; en
hackspett hamrar däruppe och hör efter om det är
riktigt ihåligt. Solen börjar skina hett; marken
blir stenbunden, skogen glesnar igen, och nu
höres ett dån ur marken, och det drar en frisk
vind i ansiktet; det börjar skimra blått mellan
de lägre grenarne, och en doft av obrutna
ostron går fram genom granriset. -- Ännu några
steg uppför sluttningen -- och där -- havet!
havet! Vinden ligger på land och sjöarne äntra
klipporna men kastas ner igen för att börja på
nytt sin lek.
Av med kläderna och ner i djupet. Vad såg
han därnere på en sekund? En annan värld,
där träden voro röda som tång och luften
smaragdgrön som havets vatten; och så är han
uppe igen mitt ibland de sorlande och
kämpande vågorna; och han brottas med dem tills
han blir trött och lägger sig på deras ryggar;
och de kasta honom upp, som de ville vräka
honom rätt in i himlen, och de draga honom
ner i mörka dalgångar som om de ville taga
honom ner i avgrunden; han upphör att vilja,
han upphör att önska, han gör intet motstånd;
hans kropp har förlorat sin tyngd, han står icke
under inflytande av gravationslagarne, han
svävar mellan vatten och luft -- det är den absoluta
vilan utan förnimmelser.
Han låter vågen bära sig i land på den
grunda sandstranden, där den bildar en
skräpgömma mellan klipporna. Här har havet samlat
allt vad det icke kunde sluka, sorterat, tvättat
och polerat det: avbrutna åror, legioner korkar,
barkar, vasspipor, laggar, tunnband. Där sätter
han sig och betraktar en lösbruten
skeppsplanka.
*
De vände för sista skäret --
det knakar i tackel och hult --
med firade skot och bommar
de höllo till havs för fullt.
Det stampar och dunkar i stäven
och vinden han skjuter på,
fram, ut över gröna vågen,
rätt in i en himmel blå.
Från stampande stäv han spanar
den vida runden omkring,
där ögat kan söka vila,
men finner blott ingenting.
Då stannar hans trötta öga,
då svävar ej mer hans blick,
den funnit i fjärran ett något,
en ljus men irrande prick.
Fram över den väsande vågen
sin rankiga bana den styr,
likt malen kring aftonlampan
den söker det ljus den flyr.
Det är en Apollofjäril
så ensam på villande hav,
han sökte därute frihet
och finner en enslig grav.
Men framåt det går som ödet,
i ett är synen förbi.
I blånande sky han spanar
men finner intet däri.
Det står en fetlagd sprängört
i grusad fältspatsstrand.
Vid roten ligger en esping
och sover i solens brand.
Men vildbit surrar i blommen
och suger ur knapp och stift;
åt ynglet det suger honung,
åt gadden det samlar gift.
*
De ha suttit instängda i åtta dagar för
regn. Han har tagit sitt kvarter vid fönstret, ty
han har där en ruta, som av ålder och sol blivit
gul och grön och röd, och när han ser ut
genom den över den gråa molniga fjärden, så
blir det solsken; de grå måsklipporna bli röda,
luften blir gul och träden smaragdgröna; men
när han ser på ett särskilt sätt genom rutan, får
han en regnbåge på himmelen och då tror han
att det skall bli vackert igen.
Men längst ute i fjärden ligger en holme,
den ser mera ofördärvad ut än de andra
holmarne; granarne äro tätare, klipporna
grönare, och det sitter en vass utanför stranden.
Dit står nu hans längtan, ty därifrån ser han
havet.
Och det blev solsken igen. Han sköt ut
sin båt och hissade på! Det går över den
gungande vågen och fjärden vidgas, men längst ut
lockar den gröna holmen, och den kommer
närmare och växer tills båten skjuter in i den
viskande vassen och han stiger i land.
Han ser sin dröm förverkligad. Ensam
bland träd och klippor med havet framför sig
och en oändligt blånande himmel; icke ett ljud
som förråder människans störande närvaro;
icke ett segel i horisonten, icke en koja på
stränderna. En strandskata som älskat
ensamheten springer upp och skriker så ängsligt sitt
hjälp! hjälp! en flock ungkråkor med modern i
spetsen ge sig ut och springa på vattnet för
att fly den fruktades ankomst; en grå huggorm
rullar upp sig och rinner som en bäck mellan
stenarne för att fly; måsarne komma ifrån
skären för att se på fridstöraren och de skrika
som små barn och fly; då flyger en kråka upp
ur en tät gran och hon flaxar upp med sina
trasiga vingar och skriar och hotar och jämrar
och flyr till avlägsnare skär; allt flyr den
fruktade som flydde människorna.
Han vandrar på sandstranden; där ligger
ett skelett av en tall den havet gnagit vit, den
solen blekt likvit; den ligger som skrovet av
en drake och mellan revbenen blomma
purpurröda fackelblomster och guldgul lysing;
övergivna snäckskal bädda omkring den vilda astern,
som lever sitt liv på deras gravar; valerianan
doftar och frodas i en bädd av stinkande tång.
Han lämnar stranden och vänder in i
grandungen. De stå så raka, de träden, litet för
raka, men han ser havet mellan dem, havet --
ensamheten, naturen! Men marken är så jämn
som om den trampats av mänskofot; här står
en stubbe -- yxan har varit här; där växer
en brännässla, mänskan har varit här; det kan
icke slå fel, ty nässlan är mänskans parasit, som
icke vågar sig ut i skogens ensamhet eller i
ängens villande marker; nässlan är en ohyra,
som föds av människan, som endast kan leva
där människor finnas; den samlar allt damm
och smuts den kan åtkomma på sina ludna
klibbiga blad och den bränns när man rör den.
En härlig avkomma född av synd.
Han vandrade vidare. En gråsparv --
rännstenens och bakgårdens granne -- den
bevingade som trives i mullen, som badar sig i
smutsen -- som borde ha blivit en råtta, efter
han icke ville begagna sina vingar; --
människans schakal. Vad levde han då av härute,
där människan icke fanns? Kanske av nässlans
frön?
Några steg och han hittar en skosula; det
var en stor fot, en av arbete vanställd fot som
trampat sina tunga steg på den. Mellan
trädstammarne reser sig en gråstens-spis som ett
altare åt naturens betvingare, som burit offer
åt styrkan. Elden har slocknat länge sedan,
men dess verkningar synas. Marken är
uppbökad som av orena djur, träden äro avskalade,
och själva klippan har man brutit sönder; där
syns i berget en jättebrunn med smutsigt, brunt
vatten; man har blottat jordens inälvor och
kastat omkring spillrorna så som onda barn de
där icke få sin vilja fram eller funnit vad de sökt.
Men det fattas ändå ett stort stycke i berget!
Det tog man med sig när man seglade med
fältspaten till porslinsbruket, och när det icke
fanns mer att hämta, kom man icke mer igen!
Han flydde ifrån förödelsen och styrde sina
steg ner till båten.
Fotspår i sanden! Han bannade och ville
fly, men då märkte han att han bannat sig själv
och då förstod han varför måsarne flydde och
huggormen och de andra, och han trampade
igen i sina spår, ty han kunde ju icke fly sig
själv.
Han tog sin kikare och riktade den åter
över fjärden varifrån han kommit. Och han såg
en vit klädning under ekarne och han såg den
blå suffletten. Och han gick ner i båten, tog
sig en sup och smörgås och tänkte för sig
själv, när han satte sig till rors: du som har fått
allt vad du önskat, det bästa livet ger, vad
bråkar du då för?!
|
Sårfeber.
|
Högsommar. Stormar Ungdom och Ideal (1869 -- 1872) |