Olika vapen.
Don Almagro de Vicuña,
taffeltäckare vid hovet,
är av gammal ädel stam
och det castilianska blodet,
blekt som mjölk och tunt som vatten,
flyter trögt som honung fram.
Smink på kinden, järn till maten
färgar upp båd’ ut och innan
ädelt castilianiskt blod.
Handen för ej mera klingan,
klappat alltför länge flickan,
som har kysst ihjäl hans mod.
Möter så en kväll i mörkret
mohren med det mörka hatet,
vattendragarn; nu hans slav,
fordom öknens frie son, som
odlat landet, byggt dess städer
och behöll blott själv en grav.
»Stå, Hidalgo! Ut med klingan!
Slav och herre gäller striden;
ni har svärd och jag har dolk!
Fordom vi med lika vapen
möttes på Castiliens slätter
såsom tvenne fria folk!»
Men den ädle taffeltäckarn
bleknar under röda sminket
och hans vissna hand blir lam.
»Slav, ditt usla liv jag skänker;
svärdet korsas ej med dolken,
ojämn strid ju är infam.»
»Väl, Hidalgo, dina fäder
bröto våra blanka klingor,
togo vapnen från oss bort.
Stumparne vi letat samman
slipat dem mot våra tänder,
därför slavens svärd är kort!
Dolken är väl ock en klinga
och har lika stolta anor
som din värja, Castilian.
Dolken är tyranners bane,
stuckit Cæsar ut från världen,
när han tummade dess plan!»
Men den ädle taffeltäckarn
redan vänt sin rygg åt slaven
och gått stolt sin väg.
Och med kappan över näsan
till en smutsig gränd vid hamnen
styr han sina stolta steg.
Där av sidenmasken skyddad
söker han drogisten Josef
som kan blanda vitt i vitt.
»Mohren Djeddur, vattendragarn!»
»Gott, Hidalgo! Känner mannen!»
»Kostar?» -- »Fem piaster!» -- »Kvitt!»
|
Sårfeber.
|
Högsommar. Stormar Ungdom och Ideal (1869 -- 1872) |