Esplanadsystemet.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

        Och snart i sky
        stod damm och boss,
        då plank och läkt
        de bröto loss.

        Det ruttna trät,
        så torrt som snus,
        det virvlar om
        med kalk och grus.

        Och hackan högg
        och stången bröt
        och väggen föll
        för kraftig stöt.

        Och skrapan rev
        och tången nöp,
        att taket föll
        och skorsten stöp.

        Från kåk till kåk
        man sig beger,
        från syll till ås,
        allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-- »Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?»
-- »Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!»

-- »Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt!»
-- »Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?»