Kärlekssjukan.
Tidigt en morgon i maj jag satt vid mitt fönster bedrövad,
såg hur på blommorna små snöflingor föllo så tätt,
häggarne skakade sorgset de vitnande lockar för vinden
och för den kyliga fläkt stängde tulpanen sin kalk.
Då blev i hjärtat det höst och jag höjde mot himlen min suckan:
»Herre, din vår till oss sänd -- visa ditt anlet igen!»
Då upp i skyn bland de skingrande moln en lärka sig svingar,
höjer sin klingande sång, sjunger om sol och om vår.
Och på en gång blir det liv i trädgårn, i parken, på berget,
uti mitt hjärta på nytt vaknade vårfröjd och hopp. --
Lärkan som kom, det var du, min förtrollande flicka,
våren du förde till mig -- ack! det var kärlekens vår.
Söderifrån till den älskade kretsen av syskon du vände;
glädjen du förde till dem -- smärtan blott gav du åt mig.
Säg, har av Sundet ditt öga den djupblåa färgen fått låna?
Säg, har i bokskogens natt näktergaln lärt dig sin sång?
Orymma, du tände en eld i mitt hjärta där friden nyss bodde;
släck den! O, släck den helt snart, eljes av den jag förbränns!
*
Ut på det stormande hav vill jag söka få svalka åt hjärtat,
känslornas eld släcka ut, dränka i djupet min sorg.
Skaka din vinge, du stormvind, och tysta med dånet min klagan,
skumma, du bölja, mot sky, stänk på min brännheta kind!
Hopen er, moln, och betäcken med natt alla himmelens stjärnor,
ej edra blickar jag tål -- ned i mitt hjärta I sen!
Hör hur det fräser i toppen på böljan och visslar så lustigt!
Stormen därute har skänkt lugn åt min sargade själ.
*
Aftonen sänkt sig på rosiga moln och havet det vilar;
böljorna slumra så ljuvt, sovande sucka de än:
ack nej, mitt hjärta det är som så ängsligt suckar och kvider,
böljorna slumra nog ljuvt, de få ju älska sin strand.
Bortom den västliga sky där bor min älskling i fjärran;
giv mig ditt vingpar, du mås, flyger till henne jag strax.
Smyger i kammaren in där hon sitter i drömmar försjunken,
trycker på pannan en kyss, smeker det nattsvarta hår.
Arme, vem gav dig en tanke så djärv att hon skulle det lida?
Ej hennes tanke dig når -- ej är för dig hennes kyss.
Ack, åt en annan sitt hjärta hon skänkt, åt en annan en levnad
full utav kärlek och ljus; mörker och köld blir din lott!
Natten ej skänker mig ro; på mitt läger jag sömnen ej finner.
Böljorna sova så ljuvt - ack, de få älska sin strand!
*
Jubla, min själ, ty en gnista av hopp för min kärlek har vaknat,
njut av ditt rus en sekund, snart kan du väckas därur!
Flicka! Du minnes de timmar tillsammans vi njöto i gamman
uti den fria natur, under syrenernas hägn,
blandande rösterna samman till avsked åt sjunkande solen,
vid dina fötter jag satt; månn då jag tänkte på soln?
Och när av gräset vi bundo de grönskande kärleksorakel,
tror du på kransen jag såg? Fråga de händer så små!
Och när det äskade svaret jag fått -- o, då sjöng det i hjärtat.
Svaret du gav mig ju själv! -- Frågan den stod i min blick.
*
Älskade flicka, säg, vill du mig följa på världsvimlets böljor?
Läggom då ut ifrån land, trotsigt vi ge oss på väg!
Börja då stormarne ryta och vågorna häftigt att svalla,
luta dig då mot mitt bröst, där har du funnit ditt stöd.
Bryr oss väl mänskornas hackel och hat när vi älska varandra,
älska i lust och i nöd, älska i döden varann.
O! denna tanke att äga dig, flicka, ger stål åt min vilja,
med dig jag bryter ner berg, utan dig lamas min kraft.
Räck mig din hand och mig ryck ur förtvivlans kramande armar,
jag skall dig vårda så ömt, leva för dig och min dikt,
och ur din själ vill jag hämta den heliga sångareyran.
Högre skall klinga min dikt; du skall mig tonerna ge!
*
Dock, vad yra mig fattar? Du är ju såld åt en annan?
Vad kan jag fordra av dig, jag, som en främling dig är?
Fattig, så fattig jag är, och har intet att bjuda dig, flicka,
endast ett hjärta så varmt, endast en vilja så stark!
O, så förlåt då en dåre om han förmätet har vågat
kasta en brand i din själ, njutit din vänskap en stund.
Värmt mig vid kärlekens heliga eld som du tänt för din älskling,
om jag mig brände därvid, O! då är straffet väl nog!
*
Natten har gjutit sin sabbatsfrid över sovande jorden,
siskan slumrar i lund, drömmer om kärestan sin.
Aftonvinden sig glömt under lindens grönskande krona,
kysser det nyspruckna löv, viskar om älskog och tro.
Ensam jag vakar vid lampans blekgula sken på min kammar,
finner ej mera det lugn arbetet fordom mig gav,
tanken ej håller tillsamman de växlande bildernas mångfald,
ty för min drömmande blick, svävar, o flicka, din bild.
Ack! jag vill slita den lös ur mitt hjärtas innersta skrymsla,
dock det ej står i min makt; hjärtat följde då med.
Tornurets slag mångfaldiga gånger mig kallat till vila;
sömnen dock finner jag ej; kärleken vakar alltjämt.
Ack, några timmar tillbaka jag njöt ännu hennes åsyn.
Lärkan har flyttat sin kos; hösten har kommit igen.
Ensam jag stod ner vid bryggan bakom den urgamla linden,
såg hur i avskedets stund vännerna bjödo farväl.
Varför fick jag din hand ej trycka så väl som de andra,
tacka för glädjen du gav, ljuset du spred i min själ?
O, när hon stod där på däck så blek som narcissen om kinden,
tåren i ögat så klar, speglade saknad och sorg.
När så de nattsvarta lockar fladdrade fritt uti vinden
stod hon förklarad och skön, lik mina drömmars idol.
Då av smärta jag greps, jag då ville mig kasta i djupet,
dö uti sällhetens stund med hennes blick till farväl.
Kanske hon göt då en tår över ynglingens trofasta kärlek,
över det hjärta som brast, ack! över mig hon ej grät.
Nu på det ödsliga hav mot den främmande kusten hon färdas.
Stilla din vrede, orkan! Ej får du bryta min ros!
Vaggen, i böljor små, till drömmarnas världar min flicka,
måne, belys hennes väg, stjärnor, så snällt stan vakt.
Och när i morgon hon vaknar att hälsa den främmande stranden,
glädje till henne då för, nyfödda dag, i din famn!
Men vad purpur har färgat gardinens våder så hastigt?
Lampan bleknat alltmer, skuggorna flyktat sin kos.
Säg vem du är som sjunger så glättigt i natten?
Varför gäcka min sorg, mana de natt-tankar fram.
Sol, vänd åter dit ner i västerns ljusfyllda salar!
Smärtan ej älskar ditt ljus, mörker är sorgernas vän.
Dröjen, o dröjen en stund med er bön, I små fåglar,
låten till vila mig gå! Bedjen I sedan för mig!
Bedjen er ljusets fader om ljus för den sorgsne som lider,
han skall höra er bön; kvalen förstummat min röst.
|
Sårfeber.
|
Högsommar. Stormar Ungdom och Ideal (1869 -- 1872) |