För tankens frihet.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(Den 6 november 1882.)

I.

Trumpetarn skurar sin vita trumpet
och mästerkocken fått göra.
Han knäcker humrar och rör till smet,
han späckar hjärpar att de bli möra.
Och hovmarskalken har gjort en menu
för dagens högtid, en alldeles ny.
        Det blåa gardet, det stiger till häst
        ty här skall firas i dag en fest,
                en fest för den fria tanken.

Och gardets gardister, de blåsa koral
från kyrktorn i morgonstunden.
Bankiren stänger sin banklokal
och krämarn visar ifrån sig kunden.

I skolan slipper man läxor och bön,
på verkstan mister man dagens lön,
        ty överståthållarn har så befallt,
        att man skall fira i dag överallt
                en fest för den fria tanken.

                          *

II.

I Riddarholmskyrkan är gala i dag,
det vimlar av militärer
och operasångare, damer av alla slag
bland detektiver och dignitärer.
Och ärkebiskopen talar ett vackert tal,
aktörerna sjunga en vacker koral,
        och löjtnanter vita och löjtnanter blå,
        de känna med stolthet att här de begå
                en fest för den fria tanken.

Till sist åt den döde som hedersskänk
man offrar en nygjord fana.
Väl tecknet såg man, men tänkte: tänk
om dess betydelse man fick ana!

Skall månne en oförfärad, en liten hop,
som ej förfäras av hopens rop,
        få tänka tankar tillsammans en gång
        förutan skydd av gevär och battong
                vid en fest för den fria tanken!
                          *

III.

I koret står referenten
och ser på martyrens byst;
han tänker så fria tankar,
men tänker så tyst, så tyst!

När pennan tröttnat beskriva
uniform och damtoalett,
han svalkar sin blick vid valven,
ty kyrkan den luktar svett.

Det pinade ögat vilar
på svartnad okänd trofé
av fanor i fadda färger
han genom dvärgsnät kan se.

Men bland de dunkla dukar
där lyser som blod så rött,
som om de gamla såren
ej ännu till slut de blött.

Han söker i katalogen
på gruppen numro sju:
»En mörkröd sidenfana!»
Där måste vi ha den ju!

»I denna fana,» -- så står det --
»en kejserlig fänrik svept,
av nit för sin tro och lära
av otrons hjältar blev dräpt.»

Han tänker så fria tankar,
men tänker så tyst, så tyst,
här finns i dag blott en hjälte,
en tro, en lära, en byst.

        *

IV.

Vid Norra Smedjegatan,
emellan dunkla hotell,
där ligger så mörkt och ensamt
katolikernas kapell.

I dag är ingen mässa
och själva porten är låst,
man har ej hållit Te Deum
och ingen Victoria blåst.

Därinne i lilla kapellet
är kyrkvaktarn ensam i stök,
han dammar Marias altar
som om han väntat besök.

Då hör han fönsterna skallra
av skott och regementsmusik.
Han tänkte: »den dumma svensken,
han är sig då alltid lik;

för tvåhundrafemtio år sen
vi slogo ihjäl deras kung,
och vi som haft skäl att jubla
ej gjorde dem sorgen tung.

Han stridde mot rena läran,
för Luthers nya ragoût.
Nu firar man sekteristen...
Ah ça! Mais c’est mauvais goût!»
             *

V.

Och kammarjunkarne buda med artig gest
att nu är supén serverad.
Här äro alla värdar och ingen gäst
och ingen är generad.
En liten genever med kaviar,
det ger humör och krafter spar,
ty supén är verkligen präktig.
En gudomlig lax: Saumon à la Leipzig,
som är av ostron och hummer dräktig.
En à la daube vraiment magnifique!
Kastanjer, murklor och majonnäser,
bordeaux, bourgogne och rhenskt som fräser,
supén är ståtlig på Stockholms slott,
pch lycklig den som en bjudning fått,
ty han behöver ej löpa fara
att icke räknas till de heligas skara.

Du heliga skara i vapenrock,
var blev din ära förvärvad
att ensamt du fick komma i flock
och få din mage i kväll fördärvad
av drottningens köksor och kungens kock?
I dag ej frågas om värvad eller indelt,
fast ej det är så alldeles helt
att icke hela skaran är värvad.

Men tyst, nu smattrar förnicklad trumpet;
i fjärran korkarne smälla.
Den heliga skaran gafflarne fälla
och torka mustaschen i damast-servet.
De lämna i sticket en boeuf à la Lützen,
ty silverhalsar ha lämnat isen i pytsen.
Blås upp, trumpetare, kring hela buffeten;
ett glas champagne för Gustav Adolf och trosfriheten!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Och talet är lyktat och maten är slut;
man börjar kapporna söka.
De höga känslor de måste ut,
man måste ut till Kung Karl för att röka!
               *

VI.

På »Kungen» sitter en svartklädd man
och bladar i de radikala bladen.
Civil är dräkten; men av hållningen skönjas kan
att den förvärvats i militärparaden.
Han sitter ensam vid tidningshyllan
och hör hur det skrålas i röken och fyllan,
om Gustav Adolf och Magdeburg och Lützen,
så stort och ståtligt -- och så nytt sen!
En tjock kapten av vår värvade stam,
som inträtt nyss i historisk förening,
skroderar högljutt tillbaka och fram
om en nykläckt kättersk mening
i hjältekonungens heliga historia.
Han fuktar svadan med bränd cikoria
och eldar tron med en flaska munk:
»Hör på, mina herrar» -- och efter en klunk
han lägger fullständiga bevis i dagen
att Gustav Adolf -- nu kom från magen

en elak hosta och minnet brast --
den historiska pråmen i dyn satt fast,
ty genom röken han ser -- och hickar --
två gamla bekanta men brinnande blickar
och ett löje, ett enda, men kolossalt;
och han såg att för döva öron han icke talt.
Det var den civile för detta vapenkamraten,
som icke fått med av den kungliga maten.
Man visste att icke han blev bjuden,
emedan han icke trott på den nye Guden.
Han fick också ta avsked från regementet
emedan han icke följt exercisreglementet
då han skrev en historisk kritik,
och råkade röra i en viss politik.

Han satt där ensam med sitt sår och sitt löje
och störde betydligt de trognes nöje.
Men skulle varit som fluga i kålen
om han vid supén hade visat sin person,
han som icke hade den rätta tron,
men fick ett glåpord i jubelskålen.
Och vad skulle han göra på den festiviteten,
han som agiterat för religionsfriheten?
                  *

VII.

Katolska tron, det var den sak
som hjälten ämnade bekämpa,
men för att icke taga sak på bak
han måste efter tidens sed sig lämpa.

Han samlar trettitusen man,
personer blott av rena läran,
av vilka minst varannan brann
av nit för saken och för äran.

Så gick man på med hugg och skott
och klådde katoliker utan ända.
Katolska saken stod sig gott
men katolikerna de blevo brända.

Så för sin tro han livet gav,
men äran fick han dock behålla,
och hopen vandrar till hans grav
med hopp om att se liket trolla.

Jag vet en man som för en annan tro
fick ge sin ära men behålla livet
och hopen ger sig ingen ro
förrän hans liv är sönderrivet.

Vad är för konst att smakfullt dö
och på en katafalk få krona bära.
Nej, då är svårare att slita spö
och dras med livet utan ära.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter