Vid dammen.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Ofta hörde jag min moders
varning till de yngre barnen:
»Barn, gå aldrig ner till dammen,
onda andar i den dväljas.»

När den ljumma sommarnatten
sänkt sig ner till trötta jorden
och i sömn var hela huset,
då jag styrde tyst min kosa
till den lilla gröna kullen
invid dammens lugna spegel.
Ack, var var nu vårens friska
unga grönska, som här rådde
några veckor blott tillbaka!
Liemannen skövlat ängen
brutit alla blyga blommor
som nyss gladde sig åt livet!

Äppelträdens rika blomskrud
låg nu vissnad ner på sanden;
ej syrenen sina dofter
spridde i den stilla natten
till en rökelse åt Herren.

Ner vid dammens brädd jag satt mig,
under asparne där stodo
vaktande att icke solens
heta strålar skulle dricka
hennes vatten uti botten.

Lätta vita dimmor syntes
över dammens yta sväva.
Då en sakta vindfläkt kommer,
andas på dem och dem skingrar,
klar sig tedde vattenspegeln
för mitt öga, och i djupet
såg jag ner, men såg blott mörker.
Snart dock hägra dunkla bilder
uti obestämda former
och till sist jag tydligt varsnar
bilden av den gröna kullen.

Nu, vad trollmakt gäckar ögat!
Vem är flickan som där sitter
med de rika svarta lockar,
och de mörka blåa ögon?
Månne någon liten älva
stigit upp ur sina salar
under kullens gröna torvtak,
och i sommarnattens tystnad
väntar på sin älsklings möte?
Nej, o nej, det är mitt hjärtas
brud, som jag ej här får äga,
ack, det var ju här för några
veckor sen hon satt så älsklig
lyssnande till mina sånger,
och i sångarlön mig skänkte
några ögonblick av sällhet.
Se, nu ler hon mot mig vänligt,
räcker mig den fina handen,
så förtroligt som jag vore
den hon korat till sin brudgum. --

I detsamma far en vind-il
genom aspens gamla krona
och ett vissnat löv han sliter.
Lövet föll och spräckte spegeln,
och med ett var bilden borta.
»Varför störa mina drömmar,
varför hjärtlöst mig beröva
en minut av himmelsk sällhet.
O, jag har ju länge lidit
att ej skåda få den ljuvas
bild som tiden stal ur hjärtat.»

Så jag klagar mot den gamla
aspens ondskefulla tilltag.
Snart dock spegeln åter lagas
och ur dunkla djupet träder
dubbelt skön densamma bilden.
Och hon räcker ännu handen
lika vänligt. Lika vänligt
hon med sina blickar manar
att till hennes möte komma.
Ve! En skugga skymmer tavlan
och jag ser vid hennes fötter
snart en man som hänryckt trycker
hennes hand till sina läppar,
och hon ömsom ler och rodnar. --

Nu jag vill ej skåda mera
springer bort med sorgfullt hjärta.
Men den gamla aspen skrattar.

Aldrig går jag mer till dammen.
Onda andar där ju dväljas!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter