Drömmar i Hades
I
Än, fastän dvalan betyngde min hjärna,
låg jag och grubblade vidöppet vaken,
såg jag, hur ljusflamman andades matt,
såg, hur hon flämtade långt ned i staken,
fladdrade, slocknade, såg, hur en stjärna
glimtade svagt genom rymdens natt.
Månen sken in, men dess kyliga skimmer
tycktes mig likna den elmseld, som blossar
över en mast, när det kvällas på hav,
lysvedens ljus eller lyktmän på mossar
eller det sken, som ens öga förnimmer
flyktigt en sensommarnatt på en grav.
Luften mig tycktes lik jord, som förtunnats,
vidgats och blivit ett stoff, som kan andas,
skumt och av skymtande syner fullt,
skugga och glimt, som förenas och blandas,
gravkummelljus av den art, som förkunnats
fordom i sagor om trolldomskult.
Skumma gestalter jag såg i det vida,
vilande rader av somnade släkten,
bidande än i förhoppning och tro
solen och dagen och morgonväkten,
slumrande stilla och sida vid sida,
varv över varv i en dödsdröms ro.
Dovt som när haven skvalpa och svalla
hörde jag sorl av de multnades röster,
mörka som klang av en harposträng,
hörde dem skölja från väster till öster,
fråga och svara, stiga och falla,
vandra som böljor i svall till min säng.
II
Knappt med en tydlig tanke
ljödo rytm och takt,
men i allt förman jag
gömt och innelagt
allt, vad själfullt anas,
allt, vad djupt förstås
i det minsta ord, som
i en suck förgås.
När min kloka tanke,
kylande och torr,
gav sin form åt ljuden,
blev det skorr,
greps av ve var ädel
dödens drömgestalt,
gick en kramp, en smärtans
ryckning genom allt,
blev det Hades ljuvast
drömt av död och natt
till en kantig versrad,
tung i meter satt.
III
Bruset av Albions harpa,
sorlet av sång på norröna,
Beowulfs tider och Fingals
hörde och såg och förnam jag
skymta och ljuda i Hades
dunkelt och underligt sköna.
Anglernas fabler om kungar,
danernas häxande galder,
gælernas tungsinta dystra
sägner om Merlin och Gral
fyllde mitt öra med ton av
hedna och forntida skalder.
Halvkristen gnostisk magi, som
fjärran ur östern stammar,
völvornas kvad och druidisk
visdom, som sökt i de dolda
djupen de vises sten,
fyllde med syner min kammar.
IV
Jag såg en sovandes
höjda haka,
det svarta skägget
låg ungt och vekt
vid silverkanten
av tröjans halsrand
omkring ett anlete
stolt och blekt.
Jag såg en sångares
vemodspanna,
det mörka håret
i ädelt fall,
den manligt svärmiska
sorgsna läppen,
som kanske sjöng i
kung Arthurs hall.
Jag såg hans dödsdystra
ögon öppnas
att söka någon,
han aldrig fann,
de slötos åter,
och i detsamma
den syn, som skymtat,
i luft förrann.
Men länge hörde jag
mjukt melodiskt
hans tanke tala
sitt mörka tal,
sin halvutslocknade
sångarsaga
från någon wälsk
eller anglisk dal.
"Har jag ej älskat någon,
en som var huld och vän,
sov jag och drömde jag, låg jag
ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda solen
sjönk bakom ekar hän.
Gav hon mig ej en brudnatt,
firad i stjärnesken,
över oss gungade lummigt
kronorna gren över gren,
vind var i vide, och viken
slog mellan säv och sten.
Allt hon mig gav, sin makes
gyllene konungaked,
medan hon smekte mitt huvud,
milt kring mitt hår hon vred,
gav mig sin själ och för min skull
bröt hon sin heliga ed.
Länge vi drucko i lön med
ögat av tårar vått
eller med svårmodslöje
kärlek i ont och gott,
kärlek i synd och lycka,
kärlek i lust och brott.
Hörde jag nyss, att munkens
röst i mitt öra ljöd:
livet är skönt att se till,
kärlekens kind är röd,
nu har din älskade vitnat,
nu är Osviva död.
Nu skall Osviva sova
länge i slummer sval,
sömnen och drömmen och döden
var hennes eget val,
aldrig hon ångrade, aldrig
går hon till himmelens sal.
Munk, det är sång och sägner,
munk, det är völvors kvad,
att, när den sista hösten
fällt sina sista blad,
skall en befriare draga
genom de dödas stad.
Hava väl åldrar susat
över min själ sen då?
Då är väl dagen inne,
snart skall väl slaget stå,
skall väl befriarens ande
stark genom väldena gå!"
Som hav i svallning,
när vinden kommer,
som våg i vandring
gick suset fram
av dagens aning
i Hadesnatten
fördold och hemlig
och undersam.
Men åter sjönk den
i djupets mörker,
där förd av drömmen
min tanke sam,
och åter steg den
och kom tillbaka,
och syner såg jag
och ord förnam.
Och över anleten
stundom föll det
en glimt av klarare
ljus än förr,
men ännu svagt som
en månestrimma
från livets natt
genom dödens dörr.
|
Bohemiska vers Hemvers och vardagsvers |
Två glädjedikter Ur Kung Eriks visor
Drömvers |