Gudarne dansa
Vi glädjas de helige gudar, vi draga
de åldrige vise sin värld att behaga
på nytt som i urtidens domnande saga
med guldkar och harpor och cittror och kransar
i festliga dansar
och sol kring Elysiens fält?
För länge i svarta och skrämmande skrudar
de suttit och sått som fördömande gudar
sitt hot kring de dödliges tält,
för titt kom det skallande skräckbudet "fall ej",
för titt hade dånet av domsordet "skall ej"
i åskor från höjderna skrällt.
Den eviga lustan att önska försvann ej,
och evigt fientligt kom "vill ej" och "kan ej",
"jag vill ej, jag kan ej, jag skall ej försaka"
i vilda förtvivlade ekon tillbaka
ur Orciska djup att Elysium skaka,
förbannande, skränande gällt.
För rikt i vart träd hängde frukten förbjuden
att fresta till brott emot gudomsbuden,
än prålande fräckt i den varmtröda huden,
än hycklande oskyldigt skär.
Se mannen är man, se kvinnan är kvinna,
av törst efter famntagens lust de betagas,
de dåras, de dragas,
de rodna, de brinna,
av trotsiga sinnens begär.
Och brott väckte brott, och så hopades brotten,
och släkten och folk sjönko dömda till botten
av Orcus, där dödskvalet är.
Och gudarne själva att icke förföra
ej vågade längre ambrosian röra,
ej nektarpokalernas rand.
Och gudarnes lycka blev gömd under haven,
föryngringens dryck blev i bergen begraven
på vinken av Åskarens hand.
Och åren förrunno, och seklerna gingo,
och kval var den föda, som gudarne fingo,
och ålderdom blev deras dryck.
De stapplade årbräckta kring vid sin krycka
i törst efter ungdom och svält efter lycka
och böjda av sorgernas tryck.
Och pestens och febrarnes skydrag drogo
hän över de fält, som i solsken logo
av hälsa och liv och vår,
och pesten förödde, och febrarne slogo,
och många odödlige dogo
av hemska spetälska sår.
Och solarnes värme begynte att mattas,
och födandets livssaft begynte att fattas
till sist i vart avlande grand,
all glädje försvann från Elysiens lunder,
all skönhet, all frihet, all kärlek gick under
i gudars och människors land.
Gudarne dansa, gudarne dansa,
högtidligt de dansa och tågande kransa
sin tinning med vinranksblad,
i takt gunga skäggen, de grånade sida,
i takt fladdra mantlarne vita och vida,
och starkt dånar harpa, och högt klingar cittra,
strängarna glittra, strängarna glittra
i tågande, dansande rad.
Vid gudarnes sida
gå grånade blida
gudinnor, som kärligen le och kredensa
ur skinande gyllene kar
i ädelstensmuggar, som tindra och glänsa,
föryngringens dryck åt envar.
Högtidligt i dans kring Elysiens slätter
fullbordas den fest, som i grubblande nätter,
till lärdom och tröst för de skapades ätter,
beslutats i gudarnes råd.
De skapade undra och fröjdas och dricka,
gudarne nicka, gudarne nicka
åt alla i huldhet och nåd.
|
Bohemiska vers Hemvers och vardagsvers |
Två glädjedikter Ur Kung Eriks visor
Drömvers |