Fredlös
Jag drömmer att jag vandrar med påken i hand
förbi hela världen,
ser ängar och gärden
och hus invid vägarnes rand,
men har inget hem eller land.
Min kind är förfrusen och mörkröd och fnasig,
min byx är så trasig,
det glappar och glappar och slår, när jag går,
mustaschen så stelt som en skurborste hänger,
och ur mina känger
det pekar två smutsiga tår.
På stenar jag vilar, i gårdar jag tigger,
i lador jag ligger
för tack, det är billigast köp,
för mynten jag fått jag i krogarne super
mig full, så jag stuper
i sömn på den fläck, där jag söp.
Och skrovlig är basen
och dyster och rasen
av brännvin och hosta och hat,
men gör sig så spak, när jag jämrar och gnäller
så fromt, när det gäller
att tigga en skilling till mat.
Jag strövar, jag vandrar, där ingen jag känner,
jag har inga vänner,
man ger att bli kvitt mig snart,
och intet är mitt utom påken och påsen
och dyrken till låsen
och flaskan med skvätten jag spart.
Och går jag förbi, där ett bröllop firats
och grindarna sirats
med slingor av björk och syren
och flocken av flickor i lönnlunden glammar
och under dess stammar
till kvälls dukas borden av sten,
jag tänker i drömmen: en gård och en kvinna
att koka och spinna
gott varmt åt en trött fattig fan,
en fäll och en säng, där en usling kan ligga
och slippa att tigga
vart mål, som en annars är van,
det kan en väl önska, men djävlar anamma,
det gör väl detsamma,
en föds och föröds, tills en dör.
Till gården hör husan och katten och kusken,
men slusken, men slusken
och tjuven är jämt utanför.
Och ont sticker blickarnas hätskhet ur lunden,
och argt gläfser hunden
åt grinden, där trött jag i drömmen står,
jag vänder mig långsamt åt vägen därute,
jag drömmer mig önska, att åter jag sute
i häkte och nappade blår.
|
Bohemiska vers Hemvers och vardagsvers |
Två glädjedikter Ur Kung Eriks visor
Drömvers |