Torborg
Dagningen växer och vägen svalkas
kylig i fukten av daggens dropp,
trampet av klapprande hovar nalkas
hastigt i trav och galopp.
Solen går upp, över skyarna svävar
skimret av morgonen rosenrött,
hultens och moarnas harar och rävar
sova i gömslena sött.
Endast de hastiga hovarnas klapper
slår genom tystnaden snabbt och ljutt,
medan en ekorre, skrämd, men tapper,
gör över vägen ett skutt.
Just vid svängen, där glimtarna sticka
sylar i skuggorna vasst och bjärt,
kommer en ridande ståtlig flicka,
hög om barmen och smärt.
Skummet stänker om betselstålen,
hårdare, tätare tyglen dras,
ond är flickan och trilsk är fålen,
bägge om makten tas.
Flicknäven hårt om spöt sig knyter,
medan hon ropar ett kärvt: "Du skall!"
Stramt om de präktiga höfterna flyter
ridkjolens plastiska fall.
Klatsch på klatsch och tyglarna lösa,
nu har hon väldet och nu bär det av,
skräckens och lydnadens andar fösa
hingsten framåt i trav.
Hövligt jag griper åt hattens brätten,
tagen av synens skönhetsmakt,
men med en flyktig blick åt lornjetten
ler hon med kallt förakt,
nickar kort, som hon tänkte: "Stackar,
närsynt och skallig som männen mest,
ynkryggar, krokryggar, tramp för klackar
åt valkyrior till häst!"
Hovarna dåna och släpet flyger,
synen försvann med den hast den kom,
ekorren tyst utmed grenarna smyger
fram för att se sig om.
Ja, jag har sett mig och läst mig, fröken,
närsynt i nattlivets svartkonstbok,
levat mig skallig i punschen och röken,
tryckts under usla ok,
lärt mig i tungsinnets ödsliga håla
livstumlets bubblande kittelkok,
vilja och mäkta, betvinga och tåla,
härda mig stark och klok.
Därföre orkar jag ostört njuta
sköldmögestalternas fägringsprakt,
ock när de hånfulla ögonen skjuta
hat eller kallt förakt.
|
Bohemiska vers Hemvers och vardagsvers |
Två glädjedikter Ur Kung Eriks visor
Drömvers |