Ögonen är vårt öde
Ögonen är vårt öde.
Så ensamma blir ni, stackars ögon,
med stjärnor, som vägrar förbarma sig
på levande jordiskt vis.
Hade jag sett mindre,
tänkte jag andra tankar,
och slapp bli en utstött,
de rättfärdiga given till pris.
Helig, helig, helig
är sanningen, den förfärande,
jag vet det, jag böjer mig,
och den har rätt till allt.
Men kött och blod ryser,
det levande söker livet,
och varm är mänskors gemenskap
och deras förakt kallt.
Och bedjande irrar jag
bland iskalla ljusår,
söker efter hjälp till att
stå upp ur min grav.
Minns med het ömhet
ögon långt borta,
också de förlorade
i ensamhetens hav.
Då kan jag inte klaga.
Då måste jag tacka.
Med dem har jag delat
vad jag vet, vad jag minns.
Och genom mörkret anar jag
hem och gemenskap.
Älskade syskonögon!
Ni fanns. Ni finns.
