Bekännelse (Boye)
Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?
Varför rotar jag i det?
Eller, om jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?
Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt
och mig i skam förskjutit,
nog kände jag, då jag slungades ut,
att mot ett helt jag brutit,
kände en helig gemenskap
bakom de dömande orden,
visste med ångest: ni är jag --
och böjdes ner mot jorden.
Men där jag låg och trodde mig stum,
hörde jag mörkret kvida.
Själar ur samma kvalens rum
andades vid min sida.
Jag hörde mitt eget rop om hjälp
ur öde öknar stiga,
visste med ångest: jag är ni --
och kunde inte tiga.
Feg, feg, trefalt feg
måste jag ändå fäkta,
slås till jorden och resa mig upp
med alla nerver bräckta,
måste känna som brännjärn
de obönhörligas domar --
och lyda och lyda en svidande eld,
som fram ur mörkret blommar.
