Legend
Över stadens suckande torn
sjönk all jordens nöd:
brand, pest och hunger,
örlig och ond bråd död.
Folket trängdes i kyrkorna,
böjde knä i fruktan,
hörde prästerna be till Gud
om kraft att bära hans tuktan.
Mödrarna vid brunnen
visste sig ingen råd:
"För barnens skull, för barnen
måste där finnas nåd.
Fast i synd födda
är de oss mycket kära,
är de oss mycket dyrare
än himmelrikets ära."
Vithårig, okänd
en steg före de andra,
vinkade dem att följa,
började vandra.
Myllrande fram ur portarna
följde fler och fler.
Mitt i staden låg ett hus.
Där ledde en trappa ner.
Hårdstampat jordgolv,
pall och skål av trä.
Klädd i en tagelkåpa
låg en man på knä.
Ödmjuk vördnad
i alla blickar brann:
"Rik är ändå staden!
Här bor en helig man.
Uppåt i förbön är hans
ansikte vänt;
märken i hans tärda drag
har våra synder bränt."
Bittert log den gamla.
"Vad är det ni ser?
En stor helig kärlek
och ingenting mer?
Ett ansiktes öppna skål
av saligt tålamod,
som höjer sig i hunger
mot alla smärtors flod --
en het andes bägare
av blödande rubin,
hängivet väntande
på Herrens vredes vin --
en önskan att den älskades
värsta tuktan lida -- --
och ingen ser, hur blixten ledes
ner ur himlar vida?
Staden gav eko
och skalv i samma klang,
då han, den starke bedjaren
sin herre betvang.
Ryck upp all vallmo,
som ber om smärtans vårar!
Hugg ner alla svarta träd,
som längtar att bära tårar!"
Då steg där fram ur hopen
en man full av glöd,
fällde den gamla till marken --
hon föll och var död.
De korsade sig, de smög sig bort,
den stadens döttrar och söner.
Och upp mot himmelens vredesvalv
steg åter den heliges böner.
