Valborgsnatt

Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

Ingenstans Valborgsnatt Ni ropar på människor Kerub Den stunden Nattens djupa violoncell Ja visst gör det ont En stillhet vidgades Du är fröet Kunde jag följa dig Blonda morgon Mogen som en frukt Avsked Nu vet jag Min hud är full av fjärilar Trädet under jorden Ögonen är vårt öde Bekännelse Bön till solen Unga viljor viner Porten

Idyll För den stora förödmjukelsens timme Bål Osårbar Kunskap Martall Munnarna Havsbön Den vägen är smal Ökenvandraren Din värme Legend Evighet Tolkningar Fragment av Alkman Salig längtan Ängeln Den siste greven av Brederode räddar sig undan turkisk fångenskap Det öde landet