Det öde landet
T. S. ELIOT:
DE DÖDAS BEGRAVNING
April är grymmast av månaderna - driver
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.
Vintern höll oss varma, svepte
jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar.
Sommarn föll över oss, kom över Starnbergersee
i en regnskur; vi hejdade oss i loggian,
gick ut i solen och promenerade till Hofgarten,
och drack kaffe, och pratade en timme.
Bin gar keine Russin, stamm' aus Litauen, echt deutsch.
Och när vi var små och var på besök hos ärkehertigen
(min kusin), tog han mig med sig ut och åkte källke,
och jag blev så rädd. Då sade han: Marie,
Marie, håll dig fast. Och så bar det av.
I fjällen, där kan man känna sig fri.
Jag läser till långt inpå natten och reser till södern om vintern.
Vad kan slå rot, och vilka grenar växer
ur grus och bråte? Du människobarn,
vad vill du svara eller gissa-allt du känner
är bilder, splittrade under solens tyngd,
där döda träd ej skänker någon skugga, syrsan ingen lättnad
och torra stenen inget sorl av vatten. Blott här,
här finns det skugga under den röda klippan,
(kom hit i skuggan av den röda klippan),
så skall jag visa dig något annat
än skuggan, som kliver bakom dig om morgonen,
och skuggar. som växer för att möta dig om kvallen;
jag skall visa dig ångest i en handfull stoft.
Frisch weht der Wind
der Heimat zu,
mein Irisch Kind,
wo weilest du?
"I våras gav du mig hyacinter,
hyacintflickan kallades jag."
Men när vi gick hem, sent, från hyacintträdgårn,
du med famnen full, med håret vått, då kunde jag inte
tala, och synen svek mig, jag var varken
levande eller död, och jag förnam intet,
men såg in i Ijusets hjärta, i tystnaden.
Öd' und leer das Meer.
Madame Sosostris, berömd clairvoyante,
hade svår snuva, icke desto mindre
är hon känd som Europas visaste kvinna
med kortlek i handen. Här, sade hon,
är ert kort, den drunknade feniciske seglaren,
(hans ögon äro pärlor nu. Se!)
Här är belladonna, härskarinna över klipporna,
härskarinna över situationer.
Här är mannen med tre stavar och här är Hjulet,
och här är den enögde köpmannen, och detta kortet,
som är blankt, är något han bär på ryggen
som jag inte får lov att se. Jag hittar inte
den Hängde. Akta er för döden genom vatten.
Jag ser en mängd människor som går runt i ring.
Tack så mycket. Träffar ni lilla mrs Equitone,
så hälsa henne, att jag lämnar horoskopet själv:
man måste vara så försiktig nuförtiden.
Overkliga stad,
under en vintergrynings bruna dimma
flöt mängden fram över London Bridge, många många,
vem kunde trott att döden gjort till stoft så många.
De suckade till ibland, och alla
höll blicken fäst på marken framför fötterna.
Flöt uppför backen, ner King William Street
dit, där Saint Mary Woolnoth mätte tiden
med en död klang i sista nioslaget.
Där såg jag en bekant och ropade: "Stetson !
Du som var med mig, när vi stred vid Mylae !
Det liket du planterade i fjol i trädgårn,
vill det slå rot? Och blir det blom i år?
Har kanske vårens frostnatt skadat brodden?
Håll bara hunden borta, mänskans vän,
att ej han krafsar honom upp igen!
Du ! hypocrite lecteur ! -mon semblable-mon frère!"
II. ETT PARTI SCHACK
Den stol hon satt i lik en gyllne tron
på marmorn sken, där spegeln, hängande
i hållare med vindruvsklasar skurna,
bak vilka stod en kupidon på lur
(en annan gömde ansiktet i vingen),
mångdubblade sjuarmad stakes lågor
och lät dess Ijus av bordet återkastas,
där hennes smycken glänste det till mötes,
framvällande ur atlasklädda skrin;
ur kärl av elfenben och färgat glas
flöt ifrån konstrikt sammansatt parfym,
från salvor, vatten, puder, skilda ångor,
som dränkte sinnena i vällukt; förda
av fläktarna från fönstret steg de, närande
utdragna lågor, tumlande i moln
upp mot plafondens fält, så mönstret böljade.
Sjödränkta stockar, kopparmättade
brann grönt och guldrött, slutna i färgrik sten,
där en porfyrdelfin sam i det dystra skenet.
Som om ett fönster vette mot en skogsäng,
såg man på åldrig spisel Philomela
förvandlas, av den grymme kungen
så hjärtlöst kränkt; då fyllde näktergalen
vildmarken med sin okränkbara röst
och ropar än, och än förföljer världen,
"Jug jug" för smutsiga öron.
Och andra tidernas murknade stubbar
stod tecknade pa väggen; stirrande gestalter
lutade sig ut och höll rummet sänkt i tystnad.
Steg tassade i trappan.
Under eldskenet, Under borsten spreds hennes hår
i gnistrande punkter,
glödde till ord, låg sen förbittrat stilla.
"Jag är nervös ikväll. Å, stanna kvar.
Tala med mig. Du talar aldrig. Tala.
Vad tänker du? Vad tänker du på? Vad?
Jag vet ju aldrig vad du tänker. Tänk."
Jag tänker, att vi är i råttgången,
där de döda miste sina knotor.
"Vad är det där för Ijud?"
Vind under dörren.
"Vad är det nu för Ijud då? Vad gör vinden?"
Ingenting, åter ingenting.
"Vet
du ingenting? Ser du ingenting? Minns du
ingenting?"
Jag minns
Hans ögon äro pärlor nu.
"Lever du eller inte? Har du inget i huvudet?"
Bara
la la la la, jazz på Shakespehere,
å så elegant
och intelligent
"Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra?
Jag springer ut som jag är och går på gatan
så här, med utslaget hår. Vad ska vi göra i morgon?
Vad ska vi någonsin göra?"
Varmt vatten klockan tio.
Och om det regnar, en täckt bil klockan fyra.
Och vi ska spela ett parti schack,
trycka händerna mot ögon som inte kan slutas
och vänta att det skall knacka på dörren.
När Lils man var på väg från fronten, då sa jag-
jag sjöng ut som det var och sa till henne, jag,
DET ÄR STÄNGNINGSDAGS NU SLÄCKER VI
Nu när Albert kommer hem, så ta och snygga opp dig.
Han frågar dig säkert, vad du har gjort med pengarna
han gav dig för du skulle skaffa dig tänder. Det gjorde
han, jag var med.
Ta ut dom du allihop och sätt in en stilig gom,
så sa han, jag tar't på min ed, för jag orkar inte se
på dig,
ja inte jag heller, sa jag, och tänk på stackars Albert,
han har vart vid fronten i fyra år och behöver allt ha
lite roligt,
och får han det inte med dig, så finns det väl andra.
Finns det, sa hon. Jo lita på det, sa jag.
Då vet jag var de finns då, sa hon och såg mig rakt
i synen.
DET ÄR STÄNGNINGSDAGS NU SLÄCKER VI
Slår det inte an, så skyll dig själv, sa jag,
andra kan hålla sig framme, fast du.inte kan.
Men smiter Albert, så kom ihåg vad jag sa.
Du borde väl skämmas, sa jag, att se ut som en käring.
(Och då är hon trettiett.)
Jag rår inte för't, sa hon och blev lång i synen,
det är de där pillerna jag åt för att ta bort det, sa hon.
(Hon har redan haft fem och höll på att stryka med
av den minsta.)
Aptekarn sa att det inte var farligt, men jag blev aldrig
människa sen.
En sån idiot du är, sa jag.
Om Albert inte kan låta bli dig, så går det ju så, sa jag,
vad gifter man sig för, om man inte vill ha barn?
DET ÄR STÄNGNINGSDAGS NU SLÄCKER VI
Den söndan då Albert kom hem, då hade de nykokt
skinka
och bad mig på middag nu när de åt den varm-
DET ÄR STÄNGNINGSDAGS NU SLÄCKER VI
DET ÄR STÄNGNINGSDAGS NU SLÄCKER VI
God natt, Bill. God natt, Lou. God natt, May. God natt.
Tjänare. God natt. God natt.
God natt, mina damer. God natt, sköna damer. God natt,
god natt.
III. ELDPREDIKAN
Brustet är flodens tält: de sista lövens fingrar
griper och sjunker i den våta banken. Vinden
strövar genom det bruna landet, ohörd. Nymferna är
borta.
Sweet Thames, run softly, till I end my song.
Nu vaggar floden inga tombuteljer, smörgåspapper,
silkesnäsdukar, pappkartonger, cigarrettstumpar
och andra vittnesbörd om sommarnätter. Nymferna är
borta.
Likaså deras vänner, dagdrivarna, söner till citydirek-
törer;
borta, utan att lämna sin adress.
Vid Genevesjöns vatten, där satt jag och grät...
Sweet Thames, run softly till I end my song,
rinn sakta, vackra Thames,
min visa blir ej högljudd eller lång.
Men bakom ryggen hör jag i den kalla blåstens vin
skrammel av knotor och ett kluckande förvridet grin.
En råtta kröp försiktigt genom krattet,
den klibbiga buken släpade över banken,
medan jag fiskade i kanalens grums
en vinterkväll, i skydd av stadens gasverk,
och grubblade på konungen min broders skeppsbrott
och, före honom, konungen min faders död.
På fuktiga marken nakna vita kroppar
och undanslängda ben på ett lågt litet vindskontor,
störda bara av råttor från år till år.
Men bakom ryggen hör jag tid efter annan
Ljudet av horn och bilar, som skall bära
Sweeney till mrs Porter, då vårens tid är nära.
O the moon shone bright on mrs Porter
and on her daughter
they wash their feet in soda water
Et O ces voix d'enfants, chantant dans la coupole !
Twit twit twit
jug jug jug jug jug jug
så hjärtlöst kränkt.
Tereu.
Overkliga stad
under en vintermorgons bruna dimma
kom mr Eugenides, köpman från Smyrna,
orakad och med fickan full av korinter,
cif London: dokument a vista,
på demotisk franska bjöd han mig
på lunch på Cannon Street Hotel
och vidare på weekend på Metropol.
I den violblå timmen, då rygg och ögon
Lyfts från arbetsbordet, då människomotorn väntar,
likt en bil, som flämtar och väntar,
kan jag, Tiresias, fast blind, flämtande mellan två liv
en gammal man med skrumpna kvinnobröst - kan se
i den violblå timmen, kvällens timme, som sträcker sig
hemåt och leder seglaren hem från havet,
maskinskriverskan hem till tedags-
sätter undan frukostdisken, tänder kaminen,
och dukar upp konserver i burk.
Solens sista strålar snuddar,
vid hennes combinations, som fladdrar på tork genom
fönstret.
På divanen (säng om natten) ligger en hög
med strumpor, tofflor, tröjor och korsetter.
Jag, Tiresias, en gammal man med skrumpna spenar,
åsåg scenen och förutsade resten-
jag väntade den gäst som skulle komma.
Nu är han kommen, en ung man med finnar,
en liten kontorist med säkra blickar,
en enkel man, klädd i sin självmedvetenhet
som Bradfordmillionären i hög hatt.
Han räknar ut, att nu är stunden läglig,
strax efter maten, tråkighet och trötthet.
Han tränger på med smekningar, och hon
avisar inte, fast hon ej begär dem.
Röd och beslutsam går han då till angrepp;
trevande händer möter inget motstånd;
hans fåfänga behöver inget svar,
likgiltighet tar han för välkomsthälsning.
(Och jag, Tiresias, led allt i förväg,
som skedde på divanen eller sängen;
jag som har suttit invid Tebes murar
och vandrat djupast i de dödas rike.)
Han ger till sist beskyddande en kyss
och tar sig ner för trappan, som är mörk...
Hon ser i spegeln, där hon går och vankar,
och märker knappt att älskaren är borta;
en halvtänkt tanke slipper genom hjärnan:
"Så var det gjort: bra skönt att det är över."
När ljuva kvinnan snärjs i dårskaps garn
och åter vankar genom rummet, ensam,
slätar hon håret automatiskt, går
till grammofonen, sätter på en skiva.
"Musiken smög sig på mig över vattnen"
och längs Strand och längs Queen Victoria Street.
O stad, du stad, jag hör ibland
från någon krog i Lower Thames Street
det mjuka darret från en mandolin
och prat och slammer inifrån,
när fiskarna har middagsrast: där murarna
i Magnus Martyr sprider
en oförklarlig glans av joniskt vitt och guld.
Floden svettas
bensin och tjära
pråmarna driver
med ebb och flod
röda segel
breda
svänger i lä på tung bom.
Pråmarna gungar
ved som driver
neråt Greenwich
ut bortom Isle of Dogs.
Weialala leia
wallala leialala.
Elisabet och Leicester
plaskande årslag
stävens form
var en gyllne mussla
rött och guld
det muntra svallet
sköljde mot stränderna
sydvästlig vind
bar med strömmen
klockringning
vita torn.
Weialala leia
wallala leialala.
"Spårvagnar och dammiga träd.
Highbury gav mig livet. Richmond och Kew
tog det. Vid Richmond lyfte jag mina knän
utsträckt på botten av en smal kanot."
"Mina fötter är i Moorgate, och mitt hjärta
under mina fötter. När det var hänt,
grät han. Han lovade 'börja på nytt'.
Jag sade ingenting. Vad var det att bli ond för?"
"På Margate Sands.
Jag har ingenting
att knyta till ingenting.
Spruckna naglar på smutsiga händer.
De mina är anspråkslöst folk, som väntar sig
ingenting."
la la.
Så kom jag till Kartago
i lågor, i lågor, i lågor, i lågor.
O, Herre du rycker mig ut
o, Herre du rycker
i lågor.
IV. DÖDEN GENOM VATTEN
Phlebas feniciern, död sedan fjorton dar,
glömde måsarnas skrik, och havets tunga dyning,
och vinst och förlust.
En djuphavsström
sög viskande köttet av hans ben. När han steg och
sjönk,
levde han om igen sin mogna ålder och ungdom,
tills han drogs in i virveln.
Hedning eller jude,
du som vrider ratten och vänder dig mot vinden,
minns Phlebas, som en gång var högrest och vacker
som du.
V. VAD ÅSKAN SADE
Efter rött fackelsken på svettiga drag
efter den frusna tystnaden i örtagårdarna
och efter dödskamp ibland klipporna
allt skrik all gråt
fängelse och palats och genljud
av våråska över berg långt bort
är han som levde död
och vi som levde håller på att dö
med lite tålamod.
Här finns inget vatten men bara sten
sten och inget vatten och den sandiga vägen
vägen som slingrar högt ibland bergen
som är berg av sten utan vatten
om bara det fanns vatten då stannade vi och drack
bland sten kan man inte stanna eller tänka
svetten torr och fötterna i sanden
om bara det fanns vatten bland stenen
död bergsmun frätta tänder kan inte spotta
här kan man varken ligga stå eller sitta
inte ens stillhet finns bland bergen
torr ofruktbar åska bara utan regn
sura röda ansikten grinar och morrar
ur dörrn till spruckna lerhus
om det fanns vatten
och inte sten
om det fanns sten
och vatten också
och vatten
en källa
en källsjö i stenen
om det bara fanns sorl av vatten
inte cikadan
och torrt gräs som sjunger
utan sorl av vatten över sten
där eremittrasten sjunger i tallarna
dripp dropp, dripp dropp, dropp dropp dropp
men det finns inget vatten.
Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden?
Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans
men när jag ser upp längs den vita vägen
är det alltid en till som går bredvid dig
glider fram i en brun kåpa med huva
jag vet inte om det är man eller kvinna
-men vem är det på din andra sida?
Vad är det för ljud högt uppe i luften
mummel av mödrars klagan
vad är det för horder med huvudet täckt som svärmar
över ändlösa fält och snavar i sprucken jord
som överallt gränsar mot flat horisont
vad är det för stad över bergen
störtar och formas om och brister i luftens lila
torn som faller
Jerusalem, Aten, Alexandria,
Wien, London
overkliga.
En kvinna grep sitt långa svarta hår och sträckte det
och gned fram viskande musik ur strängarna
och i det violetta ljuset
pep fladdermöss med barnansikten, flaxade
och kröp utför en svartnad vägg med huvut före
och ner ur luften hängde torn
klämtande minnesklockor vilka mätte tiden
och sång av röster ur cisterner tomma och ur torra
brunnar.
I den förfallna hålan här bland bergen
i det matta månljuset, sjunger gräset
över störtade gravar, kring kapellet
här finns ett tomt kapell, där bara vinden bor.
Dörrarna glappar, det har inga fönster,
torra ben gör ingen för när.
En tupp stod ensam på takåsen
kikeriki, kikeriki
i skenet från en blixt. Så en fuktig vindstöt,
den kom med regn.
Ganga stod lågt och lövet slokade
och väntade på regn. De svarta molnen
skockades fjärran över Himavant.
Djungeln kröp samman och krökte sig i tystnad.
Då talte åskan
DA
Datta: vad har vi givit?
Min vän,
det förfärande vågspelet av ett ögonblicks hängivelse
medan blodet drev mitt hjärta
och som en tidsålder av klokhet aldrig kan återkalla
genom detta, ensamt genom detta, var vi till
vilket aldrig skall hittas i vår dödsruna
eller i minnen som draperas av en välgörande spindel
eller under sigill som bryts av en mager advokat
i vår tomma våning.
DA
Dayadhvam: jag har hört hur nyckeln
vreds om i låset en gång och bara en gång
vi tänker på nyckeln, var och en i sitt fängelse
och när vi tänker på nyckeln befäster vi var sitt fängelse
blott när det skymmer ger luftiga genklanger
liv för ett ögonblick åt en bruten Coriolanus
DA
Damyata: båten svarade glatt
handen skicklig vid segel och åra
havet låg lugnt, ditt hjärta skulle ha svarat
glatt, om någon kallat, dess slag skulle lytt
styrande händer.
Jag satt på stranden
och fiskade, med den torra slätten bakom mig
lyckas jag åtminstone få ordning i mitt land?
London Bridge is falling down falling down falling
down
Poi s'ascose nel foco che gli affina
Quando fiam ceu chelidon - O, svala svala
Le Prince d'Aquitaine à la tour abolie
med dessa spillror stöttar jag mina ruiner
Why then Ile fit you. Hieronymo's mad againe.
Datta. Dayadhvam. Damyata.
Shantih. Shantih. Shantih.
