Näktergalen

 Sköna flicka! Näktergalen,
 som, i nattens dunkla timmar,
 fyller parkerna och dalen
 med sin tungas silverljud,
 ej lik Junos fågel glimmar,
 ej i svanens vita skrud.
 
 Örnen lik, på spända vingar
 kring olympens blåa salar
 ej han svävar - ej han bringar
 hämndens blixt åt gudars far;
 ej till Cyperns myrtendalar
 Fröjas lätta vagn han drar.
 
 Skild från strider, glam och lekar,
 den förkastade sig gömmer
 i en magisk natt av ekar
 undan solens grymma sken,
 och i stilla svårmod drömmer
 på en dunkel, lövrik gren.
 
 Men när dagens buller tiger,
 stjärnans guld i azurn lågar,
 Luna fram på valvet stiger
 och försilvrar ängens å;
 då han vaknar, då han vågar
 sina ömma drillar slå.
 
 Och hans kärlekssuckar sväva
 musikaliskt genom lunden.
 Strax på flickans kinder bäva
 pärlor av en himmelsk gråt;-
 står, av hemlig vällust bunden,
 vandrarn på sin öde stråt.
 
 Mig, Amanda, himlen givit
 liv och anda, själ och tunga.
 Flicka, jag har skapad blivit
 endast för att prisa dig.
 Jag kan älska, jag kan sjunga -
 fordra icke mer av mig!

Poesi av Erik Johan Stagnelius