Sängen

 Bland alla möbler i ett hus
 förtjänar Sängen mest att prisas!
 Här sover drinkarn bort sitt rus,
 här älskarns heta plågor lisas.
 
 Från dagens tyngder och besvär
 arbetarn glad till sängen hastar.
 På sängen rodnande och kär
 ett eldigt öga bruden kastar.
 
 Vad lockar ynglingen till strid?
 Vad styr hans fot på ärans branter?
 Vi offrar han sin dyra tid
 åt förmak eller folianter?
 
 O, tro ej, att han strävar så
 för lumpna titlar, för en stjärna;
 nej bröder! endast för att få
 sin egen säng, sin egen tärna.
 
 Se flickan, i sin ålders vår,
 hur troget hon för spegeln sitter
 och pryder sina gyllne hår
 med rosor och juvelers glitter.
 
 Vi älskar hon att gå så grann?
 Vi prunkar hon i guldgemaken?
 I sängen med en eldig man
 hon ligga vill som Eva naken!
 
 Ja, sköna flicka, dig förställ
 med all den konst, dig himlen givit;
 bebo palatser eller tjäll -
 för sängen blott du skapad blivit!
 
 Tag penna eller svärd i hand,
 var Amazon, var sånggudinna, -
 till Sängen, till ditt fosterland,
 ditt hjärta suckar dock, o kvinna!
 
 Om rosig, fladdrande och söt,
 du far i dansens yra ringar,
 om zittran i ditt veka sköt
 med sina silvertoner klingar;
 
 om i herdinnans skrud du ler,
 i guld och purpur ymnigt blänker,
 evar och huru jag dig ser,
 i sängen jag dig även tänker.
 
 Ja Säng! du väldiga magnet,
 du alla magiskt till dig drager,
 och bjuder mera salighet
 än Croesi guld och Caesars lager.
 
 Här livets gåtor lösta bli,
 här alla dess mysterer kända:
 från Sängen komne äro vi,
 dit skola vi ock återvända!
 
 Säll, bröder! den, som leende
 och sorgfri får bland vänner dricka,
 säll den från tömda bägarne
 till sängs får vandra med sin flicka!
 
 Som vilar trygg vid hennes barm,
 när nattens stormar ute ryta
 och böljorna med gräsligt larm
 sig vilt mot strandens klippor bryta.

Poesi av Erik Johan Stagnelius