Vän! I förödelsens stund

 Vän! i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes,
      När i ett afgrundsdjup minne och aning förgå,
 Tanken famler försagd bland skuggestalter och irrbloss,
      Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
 När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
      Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
 Säg, hvem räddar dig då? — Hvem är den vänlige ängel,
      Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
 Bygger på nytt din störtade verld, uppreser det fallna
      Altaret, tändande der flammen med presterlig hand? —
 Endast det mägtiga Väsen, som först ur den eviga natten
      Kysste Seraphen till lif, solarna väckte till dans.
 Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: "Blifven!" —
      Och i hvars lefvande kraft verldarne röras ännu.
 Derföre gläds, o vän! och sjung i bedröfvelsens mörker:
      Natten är dagens mor, Chaos är granna med Gud.

Poesi av Erik Johan Stagnelius