Suckarnas mystér

 Suckar, suckar äro elementet,
 i vars sköte Demiurgen andas.
 Se dig om! Vad gladde dina sinnen
 kom ditt hjärta fortare att klappa,
 och med fröjdens milda rosenskimmer?
 flyktigt stänkte dina bleka kinder?
 Säg vad var det? Blott en suck av vemod,
 som, ur andelivets källa fluten,
 vilsefor i tidens labyrinter.
 
 Tvenne lagar styra mänskolivet
 tvenne krafter välva allt, som födes
 under månens vanskeliga skiva.
 Hör, o mänska! Makten att begära
 är den första. Tvånget att försaka
 är den andra. Skilda åt i himlen,
 en och samma äro dessa lagar
 i de land där Achamot befaller,
 och som evig dubbelhet och enhet
 fram i suckarnas mystèr de träda.
 Mellan livets sorgesuck och dödens
 mänskohjärtat vacklar här på jorden,
 och vart enda andedrag förkunnar
 dess bestämmelse i sinnevärlden.
 
 Ser du havet? Ilande det kommer,
 vill med blåa längtansfulla armar
 under fästets bröllops-facklor sluta
 till sitt bröst den liljekrönta jorden.
 Se det kommer. Hur dess hjärta svallar
 högt av längtan! Hur dess armar sträva!
 Men förgäves. Ingen önskan fylles
 under månen. Själva månens fullhet
 minutlig. Med bedragen väntan
 dignar havet och dess stolta böljor
 fly tillbaka suckande från stranden.
 
 Hör du vinden? Susande han svävar
 mellan lundens höga poppelkronor.
 Hör du? växande hans suckar tala,
 liksom trånsjukt han en kropp begärde
 att med sommarns flora sig förmäla.
 Dock re`ntyna rösterna. På lövens
 eolsharpa klingar svanesången
 ständigt mattare och dör omsider.
 
 Vad är våren? Suckar blott från jordens
 dunkla barm, som en himlens konung fråga
 om ej Edens maj en gång begynner?
 Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
 Näktergalen, skuggornas förtrogna?
 Suckar blott i växlande gestalter.
 
 Mänska! vill du livets vishet lära,
 o, så hör mig! Tvenne lagar styra
 detta liv. Förmågan att begära
 är den första. Tvånget att försaka
 är den andra. Adla du till frihet
 detta tvång, och helgad och försonad,
 over stoftets kretsande planeter,
 skall du ingå genom ärans portar.

Poesi av Erik Johan Stagnelius