»I rena Tankar! Vishets ro!«
I rena Tankar ! Vishets ro !
Förnuft och Snille ! söken stänga
Min fiende ifrån det bo,
Ur vilket han Er velat tränga ;
Och råden i min fria Själ,
Som kärlek sökt att göra träl.
Den makt därinne härskat har
Som en Tyrann sitt välde brukat ;
Se’n Hjärtat överraskat var,
Han så mitt stolta mod ödmjukat,
Att det ej trotsar faran mer
Men tyst ur fängslet sig beger.
Jag litar ej på grunder mer
Som Sedolärans Hjältar lära ;
I ljuva band man sänkes ner,
Dem kärlek vet osynligt bära,
Och dem Han så har sammansmitt,
Att varje hjärta råkar sitt.
Förgäves frågas då om jag
Ett nederlag har kunnat hindra :
Allt nog, jag vet jag varit svag,
Det skall min dom om andra lindra ;
Och utan att mig tro för väl,
Har dock min dårskap haft sitt skäl.
En Hjälte mister ej sin frejd
Om han av Kämpar en gång vinnes ;
Helt olik den som i var fejd
Städs’ tappar och av Dvärgar binnes.
Dock vare mer ell’ mindre brott,
Är fångenskapen aldrig gott.
Min Frihet i en dvala låg,
Och skröt dock av sitt ljuva fängsel :
Förnuft och minne, vett och håg
Omringades av tusend’ stängsel ;
Jag var från deras övning skild,
Min enda ro var Damons bild.
Än gav jag på ett tycke akt,
Som ger hans Själ en lycklig dager,
Än kände jag den dolda Makt,
Som lika sinnen sammandrager :
Och framför allt i väsend’, vett,
En dygd som ej sin like sett.
Så klädde kärlek in de band,
Som för vår syn han plägar binda ;
Ty hjärtat han ej fängsla kan,
Förr’n sig förnuftet fått förblinda.
Nu ser jag Damon som han är,
Och ej hans dyrkan mer begär.
Jag har min hälsa fått igen,
Men Damon skall därvid ej mista :
Jag älskar honom som en Vän,
Men plånar evigt ut en lista,
Där han av allt vad jorden bar,
Fullkomligast avmålad var.
Han har som andra dygd och fel,
Men livlig själ och ädelt hjärta :
Att i hans vänskap äga del
Jag söka skall, men utan smärta,
Ej mer mitt sinnes nöjda skick
Skall grundas på en ljuvlig blick.
Ack ! säger någon Kärleks Slav,
Du nekar dig den största gåva,
Den sällhet vet du icke av,
Som lycklig kärlek plägar lova :
Ja väl : mitt hjärta sällt och ömt
Har icke slika nöjen glömt.
Men därför’ tror det välja bäst,
Sen det har allt försökt och prövat :
All häftig åtrå är en gäst,
Som Själen jämt sin frid berövat.
Mitt hjärta fritt, men dock ej kallt
Vill dra en menlös ro av allt.
