Till Sömnen

SONETT.

Du alla plågors lugn, Naturens ljuvsta gåva :
   Du livets dvala söt, du skugge av vår död,
   Som lindrar allt besvär, och stillar högsta nöd !
Vi vill du, i mitt kval, mig aldrig bistånd lova ?
En usel fånge, i sin band och tunga klova,
   Till döden dömd, med all sin jämmers överflöd,
   Är mera säll än jag, om, i sin sorgeglöd,
Han dock på någon stund kan glömma dem, och sova.
   Mig är förnekad all den tröst, som andra fått :
   Fördubblade i allt ä’ mina sorge-mått.
Min dag är ej nog lång, att mina bördor draga :
   Jag måst, för deras mängd, ock lägga natten till :
Den söta sömnen kan mig i beskydd ej taga ;
   Ty tankan vilar ej, fast ögat blunda vill.

Fruentimmers Plikt att uppöva deras Vett Satyr emot avundsjuka Fruentimmer Friare Konsten Vår-Ro Sommar-Ro Höste-Ro Vinter-Ro eller Betraktelse om Stjärnevalvet Vid en spassergång i det gröna Nöje i enslighet Nymodig kärleks art Den unga Herdinnan Dorillas Kväde Till mina Böcker Till Sömnen Vår Oro

Fåffängans Sinnebilder »Alla Lammen för mig dödde« Herde-Visa Fabel Utur Anakreon Till Climene »Säg mig Damon sad' Lysandra« »Långt från den storm« Ensligheten Över en Hyacint Till **** »I rena Tankar! Vishets ro!« Til *** Fragment av en Heroid