Herde-Visa
Ack ! tystna, täcka Fågle-hop :
Du roar mig ej mer,
Min Herdes namn av Echos rop
Mig större hugnad ger.
Jag utan honom ensam går,
Ej hörs hans ljuva röst ;
Att jag med klippan tala får,
Är nu min enda tröst.
Min klagan jag för skogen bär,
När luften blivit sval.
Den mörka skuggan tjänlig är,
Att dölja ömma kval.
Här vallar Herden sina får
Och gläds åt bärgat hö ;
Om Damon snart ej hos mig går,
Må hjorden gärna dö.
Här syns Herdinnan nöjder le,
När Lammen ökat sig ;
Får jag ej snart min Herde se,
Kan intet fägna mig.
Jag ofta dalen genom far,
Att möta där min vän ;
En sol går bort, min sorg blir kvar,
Ty Damon dröjer än.
Vid källan fåfäng väntar jag
Tills Månan runnit opp ;
Hur mången natt och långsam dag,
Bedragit mina hopp !
När Västan vädret rör ett blad,
När Fåglen ömsar gren ;
Mitt öra lyss, i tankan glad,
Jag famnar Damon re’n.
Ack ! skynda Damon till den ro,
Som prövad vänskap ger,
Vad gagnar mig din dygd och tro,
När jag dig själv ej ser ?
