Fruentimmers Plikt att uppöva deras Vett
Dumma lag, du blinda sed,
Som av nedrig avund ljuder,
När du Evae Kön förbjuder,
Att Parnassen komma ved.
Att du först har fått din fart
Ur en svag och manlig hjärna,
Som sitt välde velat värna,
Är väl, utan tvivel, klart ;
Ty natur och sunt förnuft
Mot din blindhet alltid stridit,
Och bevisar, att den lidit
Men av tjock och osund luft,
Som uti sitt hjärne-grill,
Undrar på om kvinnor åga
Ädel anda, Himmelsk Låga,
Och av vad de kommit till ?
Denne tok förtjänar ej,
Att hans dumma sats besvaras,
Han må länge nog förvaras,
Som ett livligt Konterfej.
Utav Karlars stolta mod
Och de många tvivlans krokar,
Som de gamla vishets tokar
Drogo ur sin hjärneflod.
Lät oss ta en riktig grund,
Vår Systeme på sanning bygga ;
Ingen lär den sanning rygga,
Att ju alla ha sitt pund.
Nu väl an, vi kvinnor fått,
Som de visa männer yrka,
Mindre kraft och mindre styrka,
Uti vår Natur och lott ;
Detta är det första skäl,
Varför’ kvinnor böra vandra
Mer till vishet, än de andra,
Dem Naturen delt så väl ;
Medan alla Själars Lag
Är att sig allt mer förbättra,
Och ur mörkrets band och fjättra,
Gå till klarhet, Ljus och dag.
Vägen har man ren berett :
Själva Manna-hopen dryga,
Till Apollos verkstad flyga,
För att råga sina vett :
Kunskap är den söta spis,
Som förnuftet måste nära :
Sanning är den makten kära,
Som gör Själen klar och vis.
Detta ljuset, som man vet,
Upp från tvenne Eldar rinner :
Genom läsning man det vinner,
Och av ren förfarenhet.
Den som då vid dessa bloss
Mer och mer sin tankar renar,
Bägges lågor nätt förenar,
Ger på slutet mörkret tross.
Se då här, I täcka Kön !
Huru klart vi saken vinna.
Än ett skäl sku vi påfinna
Av ett klart försök och rön :
Var en karl, som äger vett
Och ett rätt begrepp om dygder,
Vet, att Dygd på vett är byggder,
Och de tvenne äro Ett ;
Månn han sig en Hustru tar,
Som i dumhet ligger bunden,
Och vars dygd på vishets grunden
Inga fasta rötter har ?
Nej, hur kan en upplyst Själ,
Bliva kär i dumhets svärta,
Och hop med ett fjålligt hjärta,
Vinna nöjsamhetens väl.
Men Herr Matvett säjer dock :
Kloker kan jag själver vara,
Och en Hustru bör ju svara
För sitt Kök, sin Nål och Rock.
Där med tjänar hon sin Man,
Mer, än med de kloka funder,
Ty i Pallas visa lunder
Hon ej Hushåll lära kan.
Nej, Herr Matvett, tigen still,
Tag Er fritt en dummer fjålla,
Hon lär väl åt Er hushålla,
Som hon har förståndet till.
Efter Eder sats och smak
Fordras intet vett och lära,
Att en Hushålls börda bära,
Som är dock så viktig sak.
Nej, I dömen icke rätt :
Tro mig, att en kloker kvinna,
Som kan högre saker hinna,
Vinner hushålls vettet lätt.
Har hon en uppbrukad själ,
Lär hon sig snart Hushålls slöjder :
Är hon rätt till vishet böjder,
Vet hon ock att styrat väl.
Såleds styrker icke jag
Alla ädla Läsarinnor,
Glömma, att de äro Kvinnor,
Och förkasta Könets Lag.
Nej, de kunna Ståndets plikt
Härigenom mer fullgöra,
När de sina tankar föra
I de rätta ämnens vikt,
Som bevisa oss så rent,
Att vi ingalunda leva
Därför blott, att härma Eva,
Om än vanan det så ment.
Nej, betänk, O ädla hop !
Att Er åtrå först bör välva
Att upphjälpa Eder själva,
Ur en neslig dumhets grop.
I ha’n fått Ert dyra liv
Ej därför’, att det förspilla,
Och att Edert vett förvilla
I fåfänga tidsfördriv.
Himlen haver satt oss hit,
Liksom till försök och prövning,
Hur’ i denna Själa-övning
Vi använda skull’ vår flit.
Den som nyttjar tiden här,
Himlens höga avsikt märker,
Och sin själ i vishet stärker,
Ej för döden bäva lär.
Sannings strålan är här satt
Under mycket moln och dimma :
Den, som söker denna strimma
Får ock en gång solen fatt ;
Men den, som med stoft och mull
Har sin själ i tiden mättat,
Och sig efter skuggor rättat,
Går i mörker mer omkull.
Hur’ sku mörka själar då
Själva solens klarhet tåla ;
När de ej dess minsta stråla
Skådat här och råkat på ?
Därför’ blir vårt säkra slut :
Först vår skyldighet upptäcka,
Och, så långt vår krafter räcka,
Föra den till ända ut.
Lät oss därför tänka på
Vad vår plikt av oss begärer,
All Naturens ljus oss lärer,
Att vi ej sku stilla stå.
Vägen till all sällhets bygd
I vår egen själ vi bära :
Att sig själver känna lära,
Det är källan till all Dygd.
