Til ***
TILL * * * +
Den 25 Junii 1762.
Vad har jag sett? vad gruvlig plåga?
Vad nya ämnen för mitt kval?
Vad olja på min olycks låga?
Vad öde för mitt hjärtas val?
De ögon, som av ömhet brunnit,
Som ha mitt liv, min död, i sig,
Ha nyss av sorg och saknad runnit,
För vem ? Ack för en ann än mig.
Jag tecken ser av ömhets tårar,
På Damons kinder röjas än :
Ett avsked så hans hjärta sårar,
Så kan han känna för en vän,
Och jag, jag skall till evig smärta,
En sådan skatt på jorden si,
Det bästa och det ömsta hjärta,
Och själv dock icke lycklig bli.
Mig skulle hopen svartsjuk kalla,
Och ge mitt kval förhatligt namn.
Jag kan dock utan köld och galla,
En skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjärtat delas,
Se’n jag en gång dess ömhet vann,
En grad för mig i känsla felas,
Är vad jag icke bära kan.
Lät därför Damon, dygd och ära
Ej hålla dig i något bann,
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
Att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg, mitt liv förstöra,
Än gå i tvungen vänskap in ;
Du kan min sällhet icke göra,
Om jag ej högst kan göra din.
