Höste-Ro
De skarpa Nordanväder ljuda,
Med sitt förtärand dån och gny,
Att Sommarns prakt till avfärd bjuda ;
De tvinga hennes fägring fly,
De tackla trädens prydnad av,
I luften de sin kyla sprida,
I Äng och skog, i marken vida,
Förbleknar allt, som grönska gav.
Det klara vattnet nylig spelte,
I stilla vågor kullra fram,
En Spegel det åt Himlen delte,
Där den med sine Stjärnor sam ;
Det var ett präktigt Skådespel,
Nu stormar det, som nyss var ljuvligt
Det kastar sina böljor gruvligt,
Gör mångens blod och mandom stel.
Av Solens eld och varma låga
Var luften ljuvlig, ren och skär,
Allt levand fick en ny förmåga ;
Men se, hur’ allt ombytligt är,
Den Himlen, som så nyss var klar,
Av mörka skyar nu betäckes,
Från Jorden tjocka dunster sträckes,
Bland vilkas faggor döden far.
De ställen, där all fägring bodde,
Som håg och öga till sig drog,
Där lust och ro bland rosor grodde,
Där Sommarn all sin ståt nedslog,
Nu endast av sin täcka glans
Ett tomt bedrövligt minne lämna,
De kulna väder tycks nu hämna
Den rika skönhet, som där fanns.
För Fåglars drill och söta toner,
Av ruskand vind fylls örat opp,
De stolta trän med gröna kronor
Dem sakna nu i torran topp,
Naturens nöjen avsked få,
I frosten gräs och blommor frysa
Ho må nu ej av ledsnad rysa,
Sig all sin oro minna på ?
När all Naturen synes kvida,
När tiden sig ohygglig ter,
När Solen flyr med dagen blida,
Och dubbel längd åt natten ger
Ho är ibland de sorgsnas tal,
Ho bär ett sår i hjärtat inne,
Ho släpas med ett ängsligt sinne,
Och känner nu ej dubbelt kval ?
Den mörka Höst, de våta skyar
Är tryckta hjärtans Element,
Han med sin köld och blåst förnyar
De sorgemoln, som dem kringränt,
Med salta tårar blanda de
Det täta regn, som jorden täcker,
All ting till ängslan dem uppväcker,
Själv tiden tycks den verkan ge.
Vi skall dock allt så flyktigt vara,
Som lust och fägnad verka kan ?
De täcka Sommardagar fara,
Och liksom skynda på varann :
Den kalla Vinter, långa Höst,
Vill däremot så långsamt skrida,
Vår glädje-stunder hastigt lida,
De löpa undan för vårt bröst.
Så skall jag nu i dimmor famla
Med Sinnet, liksom med min kropp,
Skall jag som moln min sorger samla,
Skall tidens art och ändrings lopp
Så mycken makt på Själen ta,
Att henne lik med vädret göra,
Kan regn och köld min tankar röra,
Ell’ minsta blandning med dem ha ?
Ack ! nej, de äro högre ställde,
Av finar ursprung, bättre art,
De böra trotsa tidens välde,
Ej sinkas i sin ädla fart ;
Vad hindras de av Årsens tid
Uti den ro, de böra äga ?
De kunna alltid nöje pläga
Med det de skola fästas vid.
Till den, som skapat alla tider,
Sku de med sina krafter gå,
Han som förändring aldrig lider,
Hos honom är en ro att få,
Den intet tiden slår omkull,
I honom äro nöjen sanna,
Ej nog, att vid hans gärning stanna,
Upp, upp från jordens skugge-mull.
Så länge Vishets Solen blänker,
Så få de värma, ljus och liv,
Så länge Dygden nöjen skänker,
Så felar dem ej tidsfördriv,
Ja detta blida Solskins land,
Som Himlen dem till boning stiftat,
Har ingen skadlig il förgiftat,
Ej Nordanvädrets skarpa tand.
Gån ut min tankar här och beten,
Här fån i ro och föda nog,
Ej mer förgängligt nöje leten,
I veten hur’ det Er bedrog :
Uti sin Sommar var det täckt,
Men det försvann liksom det lyste,
Det såg sin Höst och snart förfryste,
Blev som ett ljus i blinken släckt.
Så lärer er då nöje taga
I det, som tiden ej förstör,
Och icke på det skifte klaga,
Som till Naturens ordning hör ;
En höst, så kall och mörk han är,
Dock mogen skörd i skötet bringar,
Den vise ro av all ting tvingar,
Och gagn av alla tider bär.
Lät Höstetiden er påminna
Den plikt, I bören ta i akt,
I skolen med de punden vinna
De gåvor, Himlen i er lagt,
Att när den Hösten kommen är,
Då Kroppen mognat sig till jorden,
I flyttas må i högre Orden,
Sen I ha nog arbetat här.
