Friare Konsten

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Melodi Fromma Själ och ljumma Hjärta etc.

Sköna Iris, sad’ Clianter,
   Du har gjort mig till din slav :
Dina ögons diamanter
   Ha min frihet tacklat av.
Ack ! hur’ är mitt fängsel präktigt ;
   Ty min Iris är min vakt :
Ack ! hur’ är det väldet mäktigt,
   Som är i en skönhets makt.

Lät mig dina bojor bära :
   Unna mig din fånge bli.
Aldrig skall jag mig besvära :
   Aldrig vill jag bliva fri.
Ditt behag skall bli min vilja,
   Och din vilja är min lag :
Intet skall mig kunna skilja
   Från att lyda ditt behag.

         S v a r.
Starka kön, som Er berömma,
   Utav styrka, mod och vett,
Kunnen I det väldet glömma,
   Som Er Moses en gång gett ?
Kan en präktig skönhets stråla
   Så förtjusa edert mod,
Vill jag väl din tjänster tåla,
   Och din kärlek kalla god.

Se ! här har du hand och hjärta :
   Akta nu den gåvan grant :
Lät ej vanans välde svärta
   Vår förenings ljuva pant :
Kom ihåg, när du mig vunnit,
   Vad du lovat mig förut,
Och betänk, att vi ha bunnit
   En olöslig vänskaps knut.

       F ä s t m a n.
Hör ! min flicka, sen ditt sinne
   Mig en stadig trohet svor,
Bör du hava i ditt minne,
   Att en fästmös plikt är stor :
Ingen ting bör hon besluta,
   Förrn hon fått sin fästmans ja,
Och jag bör min rätt åtnjuta :
   Någon lydnad av dig ha.

         S v a r.
Ack ! hur kan du det begära ?
   Ty jag är i vanan än,
Att ta mot beröm och ära,
   Böner, löften av min vän :
Vänner kunna icke lyda :
   Deras kärlek är den lag,
Som kan bägges plikt uttyda
   Till vars annars välbehag.

         M a n.
Nej ! min hustru, var så nådig,
   Och betänk, att jag är Man :
Hon är allt för överdådig :
   Det står ej en kvinna an ;
Mitt är väldet av Naturen :
   Jag är huvud, jag är kar :
Papegoja sitt i buren :
   Du är nu i mitt förvar.

         S v a r.
Se ! så går det, när man givit
   Sig en gång i manna-våld :
Den som förr har dyrkad blivit,
   Är då under träldom såld.
Tänk ! hur snart det kan sig byta :
   Den nyss, såsom fången, bad,
Kan nu, lik ett Lejon ryta,
   Sen han nått sin önskans grad.

Flickor rädens denna fara :
   Tro mig, när en Ung-karl ber,
Att han skall Er träl få vara,
   Nämner sig, men menar Er :
Liten tid en fånge heta,
   För att evigt Herre bli,
Är en konst, som kunnat reta
   Tusen in i slaveri.