Fabel
Siskan kom till Näktergalen,
Den hon vänskap svurit har,
Gråtögd, vred och rörd hon var.
Vest du, sad’ hon, nyss i dalen
Var jag på en Fågla-fest,
Det jag ångrar tusend gånger,
Tänk ! man tadlar dina sånger
Och de skönsta allramest.
En på drillen lyte lade,
Sade att han faller trögt ;
En, att sången går för högt.
Äntlig Spolen myndigt sade :
Hela rösten jag försmår.
Tacka vill jag Trastens tunga,
Lärkan kan ock äntlig sjunga,
Så att sången man förstår.
Men mig mest till iver rörde,
Otacksamma Gökens spel ;
Aldrig utav dig jag hörde,
att du siktat andras fel.
Deras gåvor du berömmer,
Lämnar heder i sitt mått,
Icke eller den fördömer,
Som ej någon stämma fått.
Vi skall du så lindrig vara,
Om de andras sång och tal ?
Därför, (hördes Fåglen svara)
Att jag är en näktergal.
