Vår-Ro
Våren med sin prakt begynnes,
Jorden synes
Byta om sin vinterdräkt,
Lärkan bådar alla djuren,
När Naturen
Blir utur sin dvala väckt.
Skogens prydnad börjar knoppas,
All ting hoppas,
Solen delar liv och saft :
Upp min Själ, från oro vaka,
Kom och smaka
Hoppets ädla ro och kraft.
Se ! hur’ den, som allt har grundat,
Jorden rundat,
Världsens stora Upphovsman,
Har i all ting velat rista
Hoppets gnista :
All ting bättre bliva kan.
Vart ett ting till ökning längtar,
Liksom trängtar,
Till ett högt fullkomligt mått,
All naturens lag så handlar,
Jämt förvandlar,
Till dess allt sin höjd har nått.
Månn den mark, som frosten höljde,
Snön fördöljde,
Liknat sig att bli så skön ?
Han låg frusen, stel och mager,
Men nu fager,
Av en ömnog värma grön.
Våra Sinnen tröga, matta
Till att fatta
Det oss lända kan till tröst,
Utav allt man kunde lära,
Skaparn ära :
All hans verk ha lika röst.
Vad vi finna, se och skåda,
Nogsamt båda,
Att han är fullkomligt god,
Att hans Kärlek lika brinner,
Och utrinner
Över allt. Liksom en flod.
Men vår Syn, vårt svaga Öga
Kan den höga
Vishets strålen intet nå :
Vi i våra nöjen drömma,
Blindvis döma
Om de ting vi ej förstå.
Våra mål, till dem vi syfta,
Och upplyfta
All vår åtrås starka bloss,
Äro, i den Högstes tycke,
Ej så mycke
Som en barnlek är för oss.
Skall han ändra sina lagar,
Att vår dagar
Måge till vår lystnad gå ?
Skulle han Naturens grunder
Störta under,
Att vi må vårt nöje få,
Ack ! vad kan en mask dock pocka,
Den må bocka
Sig i låga stoftet nid,
För det högsta Enevälde,
Som dock ställde
Nådigt allt i rättan tid.
Men vår Själ, vår Känsla ömma
Kan ej glömma
Kraften, som vi en gång fått,
Hur vi ock vår tankar stärka,
Måst vi märka
Skillnan mellan ont och gott.
Masken, den min fötter råka,
Och förbråka,
Fast han ringa är i sig,
Lärer dock uti sitt hjärta
Känna smärta,
När han trampas utav mig.
Lika så vi, Sinnen svaga,
Måste klaga
Över tidens hårda tvång :
Brist och arbet, motgång, möda
Oss föröda,
Tills vi bliva dödsens fång.
Ingen ro står här att finna,
Som kan vinna
Uppå tidens ändrings lopp :
Vad oss här kan bäst upprätta,
Endast lätta,
Är ett fast oryggligt hopp.
Hoppet är den största gåva,
Som kan lova
Ändring på den högsta nöd ;
Säll är den, som hoppet äger ;
Hoppet säger :
Hoppas jämt i Liv och död.
Ack, min Själ ! så välj det bästa,
Sök att fästa
Dig vid ett beständigt hopp,
Hoppas jämt, att den dig skådar
Och benådar,
Som dig givit Själ och Kropp.
Om du här, i dessa brister,
Något mister
Av en kort och timlig fröjd,
Hoppas, att Rättvisans Fader
Gör dig glader
I fullkomlighetens höjd.
