Vinter-Ro eller Betraktelse om Stjärnevalvet
Du allraskönsta skåde-plan,
Du vidd, den ingen gräntsa innesluter,
Dit ögat sina strålar skjuter ;
Men aldrig fyllnad finna kan,
Omätligheten dig omgiver ;
Att räkna ut din höjd, är Mänskovett för kort,
Ditt sammanhang fördolt och obegripligt bliver,
Här tappar sig förnuftet bort.
Men fast du är en Labyrint,
För mänskovett, och all din ljusa skara
För oss skall obekanter vara,
Fast ingen skapad tanka hint,
Att högre gå, än i din ställning,
En hög och oombytlig ordning se,
Är dock ditt Majestät en härlig vedergällning
För dem som aktning på dig ge.
Den skönhets glans är allrastörst,
Som på en gång förnöjer Sinn’ och öga,
Det mörkblå valv, det djupet höga
Ju lockar ögat allraförst
Upp till sin prakt, det vida runda,
Där tusend Eldklot stå på Himlens stora hus,
Där börjar tankans ro, hon får då nog begrunda,
På desse stolta Himla-ljus.
Men fast de klarhet i sig ha,
Och ljus på alla sidor livligt flöda,
Är dock för tankan största möda,
Att klara tankar om dem ta :
Vad äro de ? vad månd’ de göra ?
Till vad för ändamål stå desse Himla-bloss ?
Månn de uti sin krets mångfaldig Saker föra,
Ell’ månn de lysa blott för oss.
Ho har av Stjärnekloka Män
Det största ljus om desse ljusen fattat ?
Det har ju mången hjärnan mattat
I tankelopp på Himmelen,
Ho är, som kan dem rätt beskriva ?
Kan väl Torquato, Brahe, Ruggeri
Ett rätt begrepp om deras väsend giva ?
Och säja, vad de ä och bli.
Jag hör dem gissa all ihop :
Den ena säger dem på Själar verka :
Den andra, att de på vår födsel märka ;
Dock tecknar detta lärda rop
Ej annat, än en oviss gåta ;
Men skall man ro i någon gissning få,
Så tyckes den ju sannolikast låta,
Som mest fullkomligt råkar på.
Om de som Solar fäste stå,
Att sina vissa Sfär och Jordar lysa,
Som Kreatur måst i sig hysa ;
Ty intet tomt man finna må
I all Naturens vida Rike ;
Hjälp Himmel ! hjälp ! då mine tankar opp,
Ho är då du, du kraft förutan like,
Som sammanhåller denna kropp ?
Stig ned, min tanka, liten stund,
Att du ej, Ikar lik, vid denna Sol må smälta,
Och i ett ömkligt bråddjup välta,
Löp in uti din egen grund,
Och dig i helig undran kasta neder
För detta ljusens ursprung, denna makt,
Som vart ett ting i evig ordning leder,
Och av sig själv har sammanbragt.
Du högst av vad jag tänka kan,
Fullkomlighet och ljus, som vi för Gud åkalla !
De tankar i min Själ uppsvalla,
Vid den oändlighet jag fann :
Månn du, som desse stora Kretsar vänder
Och ännu fler dit ej min tanka går,
Din ögon hit på usla matkar sänder,
Och skådar ner på Jorden vår ?
Är vårt elände dig bekant,
Och ser du nådigt till vår brister många ?
Vi, som i våra Gräntsor trånga
Ej kunna skilja falskt och sant,
Ej se vår plikt, än mycket mindre hinna
Att känna dig, du högsta underkraft,
I dine verk vi nog ditt väsend finna,
Men känna likväl verken knappt.
Månn du är öm om desse liv,
De usla kräk, som du dock känsla givit
Av ont och gott, och i dem skrivit
Mer än ett jordiskt tidsfördriv ?
Månn du har dem till högre sysslor ämnat,
Än träla för sitt stoft på denna villo-Ö,
Ell’ har du dem förgäves krafter lämnat,
Att tänka längre än att dö ?
Ack ! såsom du fullkomlig är,
Så måst, i dina helga ögon klara,
Båd’ stort och smått dig lika vara,
Som varelse åt allt beskär :
Hur’ skulle du de verken nu förglömma,
Som du av nåd och vishet en gång gjort ?
Du högsta nåd, hur kan du nåden gömma,
För dig är all ting lika stort.
Så är jag säker du mig ser,
Och att du på min nöd och jämmer märker :
Det är det enda, som mig stärker
I all den sorg, mig tiden ger,
Det är det hopp, som i min Anda brinner,
När jag av suck och kval försmäkta må,
Att jag hos dig en säker tillgång finner,
Får med mitt hjärta för dig gå.
Så finner jag dig, store GUD ,
Fast uti moln och under dunkla skyar,
När du en gång mitt liv förnyar
Och kläder i fullkomlig skrud,
Då får jag se i rena ljus och strålar
Dig själv och vad din vishet allt berett,
Den Stjärnehop, som nu så konstigt prålar,
Begriper jag då med mitt vett.
I Himlakroppar, höga ljus,
Som dran min håg till själva Ljusens HERRE ,
I Solar, större med de smärre,
Som lysen många Världars hus !
Ack ! haven I i er så rena andar,
Som kännen denne Guden mer än jag,
Så prisen den, mitt lov jag med ert blandar,
Och väntar min förhöjnings dag.
Då går jag glad från denna mull,
Den låga jord, som varit mig en prövning,
En oundviklig Själa-övning,
Och nöjder ger min kropp i Tull,
I evigt ljus min Anda sen inflyter,
I ljus, som Sol och Stjärnor övergå,
Där aldrig liv och evig klarhet tryter,
Där alla Andar föda få.
