Fragment av en Heroid
Hildur till Adil.
Förgäves räknar jag, vart ögonblick, var timma,
Var morgons glada Sol, och Aftonstjärnans strimma,
Var dag, en annan dag, är nu min längtans-val,
Den kommer, utan Dig – och väcker nya kval.
Förgäves jag min Syn, till frusna Stranden vänder,
Och till den falska Sjö, bedrövat öga sänder ;
Det falska Element, som skiljer dig från mig,
Till mina plågors längd, har dubbelt väpnat sig.
Än härskar stormens Gud, och skyn med böljan hotar,
Än rustar kölden sig, och vågens snällhet motar.
De strida med varann, och ömsom lika rå,
Skall då ej en av Er, I grymma ! seger få.
Den natt, när blåst och brak, besvärar andras öra,
Då söver hoppet mig, i drömmen tycks mig höra,
En svag bedräglig is, av stormen sönderslås,
Och Årans välde snart, på vattnet återfås.
När Bore klädd i snö, begynner häftigt rasa,
Gör heta blodet stelt, och väcker köld och fasa ;
Då först mitt ömma bröst, en dubbel värma får.
Jag ser hur Adil, trygg, på vågen till mig går.
Med dessa ljuva hopp, var dag min längtan dårar,
Förtärd av åtrås eld, och äntlig trött av tårar :
I fruktans bleka famn, jag redan dignat ner,
Jag är ett ängslans rov, jag hoppas intet mer.
Du starka Seger-Gud, som all ting övervinner,
Som härskar när du stängs, och aldrig hinder finner.
Som ser Naturens allt, uti din lydnad stå,
Säg, Kärlek ! kan du ej, på storm och vinter rå.
Vad kan din dolda kraft, för under icke göra !
Du, som än dristat dig, att Hildurs hjärta röra.
Det hjärtat älskar nu, som hade till sin borg,
Dygd, vänskap, vishets ro, förfarenhet och sorg.
Ej någon dödlig mer, må sig till motvärn ställa,
När dessa vapens makt, mot kärlek intet gälla.
Natur ! det ömma bud, som du i hjärtat skrev,
Mot konst och våld och tvång, så outplånligt blev ;
Men är det ock ett fel, att älska och att röras,
En plikt, att hjärtats lag, av vanans skall förstöras ?
Du falska föredom, som härskar tusend-falt,
Att ställa dig till freds, har Hildur vågat allt.
Så länge har hon stritt, med all sin tanke-gåva,
Att denna ädla kraft, snart saknar sin förmåga.
Så länge har hon valt, emellan liv och död,
Att dödens kalla hand, blott stillar hjärtats nöd.
De plågor och de straff, som hämnden bruka plägar,
Emot den mörka hop, som trampa lastens vägar ;
Ej svara mot de kval, som Hildur lidit har,
Sen ömsom hon ett mål, för dygd och kärlek var.
Då hjärtat skärs och slits, av pilen som det sårar,
Försvinner hennes liv, emellan eld och tårar.
För längtan, tvivlan, hopp, ett rov dess sinne är,
Och på sin bleka kropp, hon dödsens märke bär.
Det är för Adils skull, som Hildur detta lider,
Den Hildur, som man sagt, bepryder våra tider.
Som väcker fägnad opp, var gång hon harpan rör –
Det är för Adils skull, den ömma Hildur dör.
Ack ! ömhet, det var du, som Adils uppsyn gjorde,
Och satt den i en kraft, varmed han segra borde ;
Förståndets starka eld, och oskulds lugna frid,
Här ömsom röja sig, uti en stilla strid.
När denna rara glans, ur ögat börjar stråla,
Vad hjärta är väl till, som kan dess intryck tåla ?
Mitt av det ömma slag, till sin Magnet blev fört,
Som trängt till Själen in och alla känslor rört.
Så länge blodet drivs och tankan livar sinnet,
Försvinner ej den stund, den dyra stund ur minnet,
Då Adil första gång, sitt hjärta täckte opp,
Då från hans läppar först, det ordet kärlek, lopp.
Förtjusad, häpen, stum, jag såg mitt öde vackla,
Som räckte mig på nytt, den släckta nöjets fackla.
Mitt hjärta sökte köld, min tunga sökte ord,
Men ack ! förställnings larv, är ej för Hildur gjord.
Jag sade utan konst, att jag en himmel funnit –
Min Adil ! blir man kall, för vad man lätt har vunnit ?
Det är väl hopens smak, men den jag fått till vän,
Är därför stor och rar, att han ej liknar den.
Ibland det sälla folk, som bygga Fröjas rike,
I ömhet och i dygd, är ingen född din like,
Men hjärtat tvivlar dock, och frågar sig till blygd,
Om Adil älskar mig, av ömhet eller dygd.
Det späda kärleksbarn, så lindrigt bör bemötas,
Så noga aktas vill, så ömt och varsamt skötas,
Det av ett intet rörs, ett solgrand intryck gör,
Av köld, av minsta pust, det rasar, eller dör.
Jag fruktar ; Ack ! du vet, hur vitt min tanka svävar,
Du är av ömkan rörd, men kärlek – ack jag bävar !
Av ädelmod, av dygd, du ömmar Hildurs kval :
Förkunna mig min dom ! Lät döden bli mitt val !
En låga av den art, som Hildurs hjärta bränner,
En själ, som fint och starkt och ömt och häftigt känner,
Ej lönas med en eld, som skyldigheten gör,
Den kalla tacksamhet till kärlek icke hör.
Förkunna mig min dom, och släck ett hav av lågor :
Den sista plågan är den ljuvsta utav plågor !
Mitt liv är redan dött, för allt vad livet ger,
Ett enda steg ännu, och Hildur är ej mer.
I glömska och i mull, skall hennes väsend gömmas :
Hon blir med ömkan nämnd, men äntlig skall hon glömmas.
Här intet evigt är ; båd sorg och rykte fly ;
De hinna ej så långt, att gravens tysta bry.
Men blir en tanka kvar, av vad jag själv har varit,
Och vad av fröjd och sorg, jag ömmast har förfarit ;
Blir Adil och den eld, som han i själen väckt,
Min känsla och min kraft, och blir där aldrig släckt.
