»Säg mig Damon sad' Lysandra«
Säg mig Damon sad’ Lysandra
Du min ömhets enda mål,
Kan ditt hjärta sig förandra ?
Säg vad prov din kärlek tål ?
Skull’ han tynas genom plågor,
Och av hårdhet se sitt slut ?
Nej, sad’ Damon, stängda lågor
Bryta mera häftigt ut.
Än om jag din ro förvillar
Alltid stridig i beslut,
Nu förkastar, åter gillar
Byter sinne var minut.
Aldrig ense med dig tycker,
Ömsar seder, smak och ro,
Nej, sad’ Damon dessa nycker,
Jaga ledsnad från vårt bo.
Än om mig den yran fattar
Att jag svartsjuk, rörd och tvär,
Dig med ständig klagan mattar,
Spöke ser där intet är ;
Kan mitt sinnes storm ej styra ;
Väcker alla stunder krig,
Nej, sad’ Damon, denna yra,
Vittnar att du älskar mig.
Än om Lisis en gång vinner
Och för sina plågors längd,
När han mig oväpnad finner,
Får en blick med ömhet mängd.
Oförtänkt kan kärlek råda,
Hemligt övar den sin makt.
Nej sad’ Damon, denna våda,
Sätter hjärtat mer på vakt.
Än när sig min vår förbyter,
Rosen bleknar, liljan flyr,
När den eld i ögat tryter,
Som dig roar och dig bryr,
Kärlek plär med skönhet vandra,
Tjusas av dess ljuva röst ?
Nej sad’ Damon, min Lysandra
Segrar även i sin höst.
Vad kan då min sällhet röra ?
Damons eld ej ändring får,
Den skall all min lycka göra,
Den på tid och skiften rår.
Tryggt jag törs min frihet våga ;
Äkta bojor taga an.
Nej sad’ Damon, all min låga,
Slocknar om jag blir din man.
