Öknen i Oasen.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  Utan gräns, oöfverskådlig,
utan lif och utan vexling
sträcker sig den vida öknen
som ett dödt och slumradt verldshaf.
Öknen bär dock i sitt sköte
gröna, svala, blomsterrika,
lummiga oasens eden,
der de klara vattensprången
spritta gladt i dunkla lunder,
der de fria fågelskaror
qvittra gladt i täta dungen.
Men i midten af oasen,
famnad af dess gröna armar,
flägtad af dess rika grenar,
rundt omtonad af de friska
källors sorl och fågelsånger,
är en liten öken åter,
mera liflös, mera dödslik,
mera tyst och utan vexling,
än den stora utanföre.
Ty den vida öknens sandhaf
kan dock röras upp i vågor,
yra vildt och ändra former
under stormens jettevingar;
kan ock någongång, då vinden
fört ett frö i fjerran rymden,
och då solens väna stråle
mildrad gjutes öfver fälten,
ur sitt ofruktbara sköte
alstra fram ett strå, en planta,
som af dolda källor näres
och i sena tider vexer
upp till palm med herrlig krona.
Men den lilla öknens yta
blir dock lika stel och jemnad,
ginge stormens vilda ande
än så våldsam fram deröfver;
röjer intet drag af fägring,
smyckas ej af ros och grönska,
sände solen än så varma,
milda, ljufva kärleksblickar.
Natt och dag och storm och sol-lugn,
moln och klarhet, allt är lika
för den evigt stumma öknen.
Ty den är ett öfvergifvet,
tomt och döfvadt menskohjerta.



Personliga verktyg
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter