Sadis Syn.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  I sin vänliga oas i öknen,
invid palmtäckt hyddas vägg, af cedrar
ljuft beskuggad och af sykomorer,
satt den fromme marabuten Sadi.
Glödande i middagssolens hetta
sträckte sig den vida öknens sandhaf
bort i ändlöst fjerran; ingen vindflägt
jagade en sky på qvalmig himmel;
trött på blommande oasens gräsbädd
sträckte sig den flämtande gezellen;
granna fågelskaran teg i dungen,
der de gröna lagrar slöto runden
kring den undangömda källans spegel.
All naturen låg i dvala nedsänkt,
men den fromme marabuten Sadi
satt vid hyddan, forskande med ifver
i en visdomsfull och helig urkund,
och med törstande och rastlöst öga
sög hans själ de djupa visthetsläror.
Hade han re'n så i många solhvarf
sutit i sin enslighet och letat
tydningen på lifvets dunkla gåta;
hade dock ej hittills funnit ordet.

  Flitigt läste han, den stilla grubblarn,
kände ej hur solen lodrät brände
på hans hjessa, hur turbanen tyngde.
Men en flägt af dofhet smög sig sakta
öfver pannan och på ögenlocken,
och så småningom de matta sinnen
gåfvo vika för naturens vilja,
tills den trägne i en slummerdvala
hopsjönk öfver vishetsdigra skriften.
Ögat slöt sig kämpande, men handen
höll den helga boken qvar, och fingret
visade på stället der han slutat.
Satt han så i sömnens armar fängslad;
men för själens öppna ögon skredo
drömmens granna bilder fram och åter,
slimrande i magisk prakt, i början
utan ordning, tills de slutligt reddes
till en hel och sammangjuten tafla;
och han såg en syn:

  Det var Allahs stora dag. I himlen
skredo till den Endes domarsäte
jordens slägter ur de sprängda grifter
upp, och millioner glada andar
äflades att hinna paradiset.
Och den Evige på strålomgjuten
herrskarstol å guldbestänkta skyar
satt och dömde jordens alla ätter.
Och på liljehvita rena vingar
sväfvade kring höga Gudathronen
sköna genier i klarhet höljda
med odödlighetens fröjd i ögat.
Kring den Helige på rosenskyar
lågo gyllne hyenden, beredda
åt de heliga, de viste, starke
och den gode, som åt lifvets sötma
skulle uti evigheter glädjas.

  Redan hade englarnas basuner
fyllt med segerljud de vida himlar,
redan satt å rosenskyn vid thronen
mången hjeltande, mången diktens,
vishetens och ryktets son, och ständigt
kommo flera, flera upp mot stolen.
Men, förunderligt, kring hvarje ande
ljudade en öfverjordisk, herrlig,
klangfull luftmusik, som tycktes sväfva
i harmonisk kretsgång kring hans hjessa
då han nalkades till domarsätet.
Magiskt, underbart de helga toner
ljödo, likasom hvar vaknad andes
svunna jordlif skulle honom följa
uti melodier återgifvet.

  Genom myriaderna kring thronen
skred nu fram till Allahs dom en skepnad
med en stolt, konungslig gång; och alla
trängde sig åt siden för den ädle.

Ståtlig var den anden ock att åse,
fläcklös sköld mot stålklädd skullra hängde,
i hans hand en brusten lans var fastgrodd,
och kring pannan låg en blodig lager.
Kring hans hjessa kretsade de höga,
himmelska och underbara toner
sväfvande omkring och öfver honom,
och de brusade som stormar brusa,
då de mäktiga med lössläppt styrka
bryta bergfast ek och låta hafvet
vräka vreda vågor vildt mot fjellvägg,
och de dånade som åskor dåna,
då de snabba elementer sändas
ut af Herrans starka hand att rena
pestsjuk luft och qvalmuppfyllda länder.
Och liksom, uti en blodig stridsnatt,
då två härar störta hop i spjutstorm,
svärdshugg hagla tätt på hjelm och brynja,
så de väldiga ackorder hördes
genombäfva skyn, tills hjelteanden
stannade för stolen och i stumhet
för den Helige sitt hufvud böjde.

  Men från stråldivanen vände Allah
ljusomflödadt anlete åt sidan
der de starke hjelteandar suto
uppå rosenskyn i ändlöst antal
tyste, lutande mot gyllne svärden.
Men en blick utefter kämparaden
sporde Allah dem med herrskarstämma:
"kännen J den fram ur stoftet gångne?"
Och de ädle hjeltar vördnadsfulle
reste sig och svarte genast samfäldt:
"Ja, vi känne honom. Han har lefvat
"i beständig fejd mot onda makter,
"mot förtryck och våld. Hans röda klinga
"höjdes utan rast hvarhelst han mötte
"trampad rätt och slafveriets suckan.
"Han har fört din sak på jorden: honom
"gif en plats, o Allah! i din boning!"

  Vid en bifallsblick, som sken kring himlen
från den högste Domarans öga, fortgick
sälla anden till ett rum, som reddes
honom af hans fränder, svärdets söner,
på ett purpurhyende vid stolen.

  Kom så efter honom fram ur hopen
till Allvetenhetens höga domslut
en gestalt med ädelt, majestätiskt
lugn i siarblick och visdomsfårad,
höghvälfd panna; från hans bröst och gördel
flöt i rika veck en fotsid klädnad,
hvit och glänsande; ett brustet strängspel
i hans armar hvilade, och ännet
af en glimmande tiar bepryddes.
Och de skära, klara himlatoner
hördes kring hans hjessa genom rymden
som en högtidshymn i tempelgångar
herrligt ljuda i osäglig samklang.
Och de sjöngo såsom stjernor sjunga
på sin segervandring omkring solen
(som den store forntidsvise hörde),
då de himmelska härolder sändas
ut från ljusets medelpunkt att spirda
stilla sken till töckenmantlad jordkrets,
ned i menskohyddor, menskohjertan;
så de sköna harmonier flöto
rundtom vandrarn, tills han hunnit målet
och vid flammande Allherrskarthronen
tyst og bidande sitt öga sänkte.

  Men till skalderne och till de vise,
som vid domarsätets sida suto
i otäljbart antal vid hvarandra
lutande emot de gyllne harpor,
böjde Allah strålbegjutet anlet,
sporde dem med mäktig Gudastämma:
"kännen J den hit ur jorden gångne?"
Och de reste sig och svarte alla:
"Ja, vi känne honom! Bland de arma,
"som i vantrons dunkel, otrons midnatt
"utan hopp och utan ledning gingo,
"utan tanke på ett bättre, spred han
"lif och ljus, hugsvalelse och värma,
"luftade de skumme från sin irrfärd
"uti tanken på sitt höga urhem,
"eldade ett halfförvildadt slägte
"genom herrlig sång till högstämd känsla
"för det sanna, för det evigt sköna.
"Vid hans strängars ljud uppväxte hastigt
"helga tempelrunder till din dyrkan,
"och för ständigt nya bedjarskaror
"tolkades din himlarburdna vilja.
"Gnistan, som du lade i hans inre,
"har han vårdat, har han spridt i folken,
"Gif att han må se ditt ljus för evigt!"

  Och en magisk dager spred sig stilla
kring den Helige Allvises panna
vid de sällas förbön; bifallsblicken
sänktes mot den väntande. I klarhet
steg han in i sina bröders leder,
der han mot sitt brustna stängspel bytte
ett ovanskeligt med gyllne strängar.

  Åter fjerran genom ändlösheten
af de återväckta jordens söner,
som med fruktan och med oro bidde
efter lönen för sin fordna vandel,
kom en varelse i himlens gårdar
mot Allsvåldighetens domarsäte.
Intet upphöjdt låg uti hans anlet,
i hans hållning ingen skymt af storhet,
stilla var hans gång, och i hans öga
lyste endast lugn och from förtröstan
och hängifvenhetens tysta glädje.
Men kring honom flödade etheriskt
rena, ljufva himlamelodier,
milda, som när qvällens sista flägtar
vänligt susa öfver gröna ängar,
svalkande af solen brända blommor.
Och de klingade som källan klingar
i sitt friska språng ur marmorhällen
under silfverrena droppfall, ljufligt
för den trötte vandringsmannens öra,
som försmägtar under ökenfärden.
Så den sköna luftmusiken framflöt
dallrande lik dunkla grottans echo,
tills gestalten vid dte hunna målet
framför Helighetens thronpall nedsjönk.

  Och till hjeltarne och till de vise
och till skalderne från gudastolen
vände Allah ljusbekransadt anlet,
sporde dem alltså med väldig stämma:
"Kännen J den upp till domen komne?"
Men de starke hjeltarne, som suto
lutande emot de gyllne svärden,
svarade: "vi känne honom icke."
Och de höge vise och de ädle
skalderne, som i begrundning suto
lutande emot de gyllne harpor,
svarade: "vi känne honom icke."

  Då från höga Gudamajestätets
gyllne strålthron strömmade en herrlig,
öfverhimmelsk glans ohc helig klarhet
kring oändlighetens azurslätter,
och den Ende talade och sade:

"Men jag känner honom! --Genom mörker,
"öfver törnen geck hans jordebana.
"Okänd, vilsekänd och ringa aktad
"var han på sin vandring genom lifvet.
"Frid och brödrakärlek var hans åtrå,
"ädel sjelfförsakelse hans lösen,
"bitterhet och glömska hans belöning.
"Der en broder smägtade och uppgafs
"under dagens tunga, var han redo
"med en läskedryck till mod och styrka;
"der den arme qvidde udner slagen
"af den hårda nödens gissel, smög han
"vänlig fram med hjelpsam hand och hjerta;
"der en krossad själ i stum förtviflan
"drog sig bort från menniskornas anblick
"att i tysthet lida och förblöda,
"stödde han den dignande och ingjöt
"tröstens balsam i ett såradt sinne,
"hoppets nektar i en tröttad ande.
"Ej hans prins på någon jordisk tunga
"bodde, men förgätenhet och otack
"var den skörd han hemtade i natten.
"Okändt var hans namn, hans rum i verlden,
"men hos mig i himmelen de fannas.
"Här är rummet tillredt vid min sida,
"här hans äras plats för evigheter:
"Allt skall vinna den, som allt försakat!"

  Så var Allahs ord. Och rundtkring thronen
sjönko ned på sina knän de tusen
myrianderne af sälla andar
och uppstämde en osäglig lofsång
för den Helige.
                  Här uppspratt Saudi
ur sin sömn, och drömmens bildverk flydde.

  Nattens dok var utbredt öfver öknen;
ingen storm på jettestarka vingar
jagade i rymden; inga stjernor
vandrade i glans på mörka himlen;
men i lagerdungen hördes stilla
källans flöde klinga ned ur klyftan.

  Och från marken, invid palmens rötter
der han sutit, uppsprang marabuten
glad och såg mot himlen upp och sade:
"Gud är helig! Gud är stor! Han ensam
"visar vägen, som vi skole vandra
"genom ödemarken; utan Honom
"gingo vi i ovisshet och villa.
"Intet är vårt vetande förutan
"honom och vår styrka ingen. Dårskap
"är vår kunskap; endast Gud är vishet.
"Evige, Du vare evigt lofvad
"att du sändt mig ljus och visat vägen
"genom töckenlandet framåt, uppåt!
"Nu jag vet min vandringskrets, min bana
"och mitt höga mål och min belöning:
"Icke bland de väldige, som sändas
"ut af Dig med åskor på sin panna,
"och i hvilkas hand Du lägger stormen,
"då Du redan här i tiden utför
"straffets domar, skall jag vara räknad.
"Icke bland de herrliga gestalter,
"bland de höga mager skall jag dväljas,
"dem Du skickar ut med glans begjutna,
"liksom milda himlabloss i natten,
"att för andans ljusa rike kämpa,
"då den gamle mörkrets furste sänder
"sina svarta härar ut kring jorden.
"Men som källans obemärkta bana
"sjunker och förlorar sig i sanden,
"vill jag helt, o Gud, i Dig försjunka.
"Jag vill gå den smala, obemärkta,
"tystaste och svåraste af alla
"vägar, som upp till Din boning föra,
"lidandets, försakelsens och glömskans,
"kärlekens, som offras och välsignar,
"vill jag vandra under dagens hetta,
"tills en gång Din milda fadersstämma
"mig i svala aftonstunden kallar
"til Din vänliga oas ur öknen!"

[redigera] Merknader

  1. Prisbelönt.


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter