Fru Loths soliloqvium.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Einsam steht und tief betrübt

Wer heiss und from die Vorzeit liebt.

NOVALIS.

  Jag måste säga att det är en egen,
utomordentligt egenposition,
att stå så här på förpost invid vägen
och icke kunna lyfta sig ur mo'n;
att höra alla, som förbi mig fara,
beständigt ropa: "Ser man bare på!"
att stå liksom en viktualievara
insaltad grundligen från topp till tå,
och att, då fänaden på beta skickas,
båd' här och der af dumma stutar slickas.

  Att ock i mina ådror bloden hvälfver
sin röda, snabba bölja utan ro,
att i min barm ett liffullt hjerta skälfver,
hvem skall väl någonsin slikt kunna tro?
Jag hör bakom mig hur all verlden larmar,
illfänas, jägtar, äflas utan rast,
dock står jag stilla med korslagda armar,
en sten på heden, död och tyst och fast.
Att stå en Niobé för slöa mängden
till domedag, blir tröttande i längden.

  Liksom det plägar ha sig svårt att stanna,
då man en gång väl kommit sig i fart,
så svårt är ock, det kan jag väl besanna,
att röra sig ur fläcken blott och bart,
se'n mouvementet en gång är till fanders.
Man får då trösta sig med Luthers ord
och säga: "Hier steh' ich. ich kan nicht anders",
och sedan småningom gro ner i jrod.
En vissnad blomma, döende på stjelken,
det är dens lif, som blef på efterkälken.

  Och detta allt, för det jag vågat vända
mig åter från min dystra pilgrimsfärd
att några sorgsna afskedsblickar sända
tillbaka till min sköna blomsterverld.
Det är ej allom gifvet att ha sinne
för framtidssträfvan och för framtidshopp;
främst ville jag dock pregla i mitt minne
mitt glada hem, som gick i lågor opp,
mitt fagra ungdomshem, det nu försvunna,
försjunkna, grusade och nederbrunna.

  Det var så herrligt i min ungdoms dalar,
der palmer vaggade för balsamvind;
der sprungo källor, slogo näktergalar,
och rosendungen stod med purpurkind,
och diktens diamantslott på sin kulle
omstråladt af ett evigt solljus låg,
och sångens barn framgledo i sin julle
vid harpotoner på den klara våg,
och kärleken, på gyllne vingar buren,
gjöt lif och låga genom all naturen.

  Då strök en pestvind genom blomstergården,
det var den heta syndens andedrägt.
Och liljeengeln Oskuld, som höll vården,
neddignade förbleknad vis dess flägt.
Till aska blefvo då de granna frugter,
ur giftig blomkalk måste fjäriln fly,
och vattnet, krusadt i mång' sköna bugter,
blef nu en stinkande och ormfull dy;
och slutligen en blixt af himlavreden
i spillror störtade det fallna eden.

  Fly måste alla, som ej ville dela
de usles straff. Det blef ett sorgetåg.
Vårt mål blef nu att genom öknen träla,
som utan mål för våra blickar låg.
Der syntes allt så dystert, mörkt och trumpet,
och massan framdref lik en grumlad flod;
hvar blick var kall, hvart hjerta krympt och krumpet,
och oro på hvar panna tecknad stod.
Det var det verkliga, verksamma lifvet,
till vederlag för det försvunna gifvet.

  Hur tycktes icke detta skenlif föga
rätt svara mot benämningen deraf!
Hvad under, om jag vände då mitt öga
tilbaka till förgången glädjes graf;
om, trött af det eländiga och platta,
af sträfvandet framåt i glödgad sand,
jag ville lifva mina stinnen matta
med synen af mitt sköna morgonland
och än en gång få njuta af dess fägring,
om också blott en villodunst, en hägring.

  För denna syn jag kunde allt försaka,
och jag blef döf för stämman, som oss böd
att vägen går framåt, men ej tillbaka,
att stillastående är säker död.
Hvad mer? Med blicken fästad på ruiner
jag orörd står, hvad än omkring mig sker,
då dagens stjerna öfver jorden skiner,
då nattens väna silfveröga ler,
tilldess hon släcks, den sista aftonflamman,
och hopp och minne fredligt sjunka samman.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter