Fångens sång.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  Finge jag på dyster skogsväg vandra,
då den gyllne solen i sin nedgång
skimrar mellan furors dunkla stammar,
och då Lunas rena silfverflamma,
i den lugna insjön återspeglad,
höjer öfver lundarna sin hjessa;
finge jag på klara, stilla vattnen
i den lilla fiskarbåten vagga
lyssnande till neckens fjerran toner,
dem han klagar i den tysta natten;
såge jag på somnad spegelyta
hur de gröna holmarna och skären
uti dunklet som en hägring skymta;
satt min tärna då invid min sida
med en engels leende i ögat
utan ord, -- stum känsla talar skönast --
O! hur lycklig vore jag! hur salig!

  Finge jag, då morgonsolen badar
stråligt änne uti östervågor,
rinner opp i pragt af glöd och rosor,
stå på fjellets topp med skog inunder,
se det fagra morgonlandskap skimra,
skåda borisontens blåa dimberg,
fjerran höra öfver slätten dallra
morgonklockans första klang i tornet,
nära höra ur den gröna dungen
fågelns första slag, på qvisten vaknad,
sedan långsamt vandra ned i dälden
och i skumma skogen mig fördjupa,
lyssna huru morgonvinden sausar
i den höga hundraåra kronor,
någongång en liten ljusning råka,
der ett skogstorp står i morgonskenet
med sin röjda odling och sin ängslapp,
fjerran höra hornets gälla toner,
skottets echo, skall af glada stöfvarn;
eldigare spetsar icke hästen
örat vid den smattrande trumpeten,
än jag fröjdas skulle vid att höra
det som mäktigt har mitt hjerta fägnat,
ifrigt jagtgny genom dunkel skogsnatt!

  Skogens röster äro mångahanda;
hell naturens älskling, som förstår dem,
säll den frie, som får fostras till dem!
O hur herrligt, då en väldig hornlkang
långsamt genombäfvar dalens skymning,
hjertat vidgas då i stolt förtjusning,
ögat låar, och kring ännet glänser
furstedragen af naturens konung.
Sedan, hur förtrollande, hur mystiskt,
då, när qvällens sista rosor bleknat,
klara stjernan simmar genom molnen,
och den svala natten, stum, högtidlig
stundar, då naturens öga slutes,
fågeln står sin sista drill och tystnar,
allt blir stumt, och aftonvinden bortdör,
endast vattenfallet fjerran brusar
doft, och skogsrå't skrider fram ur klyftan
och, vid bäckens sorl mot blomstertufvan,
anslår under ekarna sin harpa.

  Ja, det var en annan tid. Jag ser den
än, jag ser naturen än, som fordom,
men jag ser den endast genom galler!
Brutna toner af en sång i stormen,
lågan af en enslig eld på heden,
doftet af en mejad ört på ängen,
detta är mitt lif, mitt lif i döden.
O! jag har ju med en sonlig kärlek
älskat dig, natur, så varmt, så troget;
hjertligt har jag älskat dig, o moder,
ty mitt hjerta moderligt du värmde.
Många fröjder hafva mig besvikit,
många blommor vissnat på min bana,
ungdomslifvets skära himlaskimmer,
återskenet af all klarhets klarhet,
har med sina drömmar tynat undan:
men min ande sträfvar utan hvila
efter frihet, frihet, flämtar, längtar
ur sitt fängsel, skakar sina fjettrar,
lider, blöder, men förblöder aldrig,
eger alltid lika liflig känsla
af det varande, af det förgångna.
Dock, den dig har älskat, öfverger du
aldrig, ej engång i fängselnatten;
ty det är din modershand, som virat
kring de svarta gallren murgrönsrankan,
satt de hvita blommorna i murens
alla remnor, det är du som gjort det!
Ja, jag vet du glömmer ej de dina:
Får jag ej med varmt och eldadt hjerta
luta mig emot ditt sköna hjerta,
minns du mig likväl och skall engång
sluta mig, den kallnade, i famnen.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter