Bustna strängar.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök


  "Storm" heter ynglingens lösen. Framåt
ilar han glädtigt på stridsbanans stråt.
Faran han endast till namnet fått röna,
stolt vill han kufva den okända sköna;
vid sin triumfvagn han henne vill se
          fjettrad: -- o ve!
          minns ej hur mången
förr i den fejden blef sårad och fången.

  Ut har han stormat i vidöppen verld,
kommer så åter till fädernehärd
tyst och med kallsvett på kämpareänne.
Huru han kampen bestått ej vi känne:
hvad han förlorade och hvad han vann
          vet endast han.
          Dock står det skrifvet
djupt i hans drag hvad han hemtat af lifvet.

  Fred har han ernått, en sådan slags fred,
som i en stad, hvilken elden brännt ned,
och der bland remnade, svarta ruiner
endast en nattflägt i murarna hviner.
Stum är han nu; ej som stormstilladt haf:
          stum som en graf.
          Nästa minuten
hafvet kan brusa, -- men grafven blir sluten.

Ögat, som strålade eldigt och käckt,
blickar nu liknöjdt; dess låga är släckt.
Ej ur vulkanen mot himlarna flammar
elden, som sprängde sin fjellstarka kammar;
glöden är svartnad i lidelsens ugn;
          ytan är lugn.
          Kanske derunder
sjönk ett Pompeji i härjningens stunder.

  Fruktan och hopp, som på verldslifvets haf
jaga de dödlige, vet han ej af.
Stelnad han sitter i nattliga töcknin,
som den uråldrige Memnon i öknen.
Endast då morgonsol, herrlig och ny,
          höjer ur sky
          gyllene klinga,
höres en suck ur hans stenbröst sig tvinga.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter