Epilog vid minnesfesten öfver Frans Michaël Franzén

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
uti Svenska Litteratur-Sällskapet d. 28 Nov. 1847.

--------


  En engel mera står nu inför Gud,
en stjerna mer bestrålar himlaranden,
en blomma mindre smyckar Sveas skrud,
ett snille mindre ega Nordanlanden.

  Ett blekt och tåradt minne är nu allt,
som aldrig skall förgås på Svenska jorden,
ett minne af den renaste gestalt,
som stått bland vigda Siare i Norden.

  Hur skonslös borttog döden på en gang
allt hvad vår stolthet var, vår fröjd och ära,
och mejade med obeveklig skära
hvad bäst vi egt i saga och i sång.

  I Nordanskog går suck af sort och oro,
och skaldelunden härjad står och tom:
den siste har gått bort af dem, som voro
det arma Sverges hela rikedom.

  Ja, Selmas väna sångare är stum:
i grafven bor den milde patriarken,
som var till fjellarne och ödemarken
det ljufva fridens evangelium
och tände ljuset i de öde rum
och genomträngde med den Högstes ande
det folk, som vandrar kring i mörko lande.

  Han kom hitöfver uti morgenväckten
af nya tidens dag, kom öfver sjö
ifrån det land, der fordom gamle knekten
med fläckfri klinga bodde på sin ö.
Han kom med frid och kärlek i sitt öga,
med sans och lugn och allvar i sitt bröst,
och snart i sånger, heliga och höga,
till harpans strängar höjde han sin röst.
Han sjöng: som skogens bäck hans sånger flöto,
der frisk och klar på blomsterbädd den går,
och Gratiernas händer kransen knöto,
som virades kring unga skaldens hår.
Som silfvervågen klingar emot stranden,
som vesperklockans ljud i sabbatsqväll,
den Svenska visan ljöd kring dal och fjell,
och gladde hjertan i palats och tjell,
så skön till form, så oskuldsfull till anden.
Kring land och vatten dallrade de ljufva,
de rena toner fulla af behag,
ömt som en suck af lundens turturdafva,
som i midsommarnatten vakans slag.
En sådan sång var aldrig hörd i Norden,
och glad och hänryckt lydes fosterjorden
i gryningen utaf en nytänd dag.
Det var naturens väg som han beträdde,
för honom hon de rika skatter tedde,
dess under stodo honom väl till buds.
Hans rena blick att fatta blef det gifvet
hvad skönhet är och harmoni i lifvet,
så såg han menskans anlete -- och Guds.

  Och stämde han i glädtigt lag sin lyra
att sjunga drufvornas och nöjets lof,
då var det ej en vild mænadisk yra,
der inga fjettrar orgierna styra;
det var en nektarfest i Gudars hof,
der rosenkindad Hebe står i salen
med perlor uti botten af okalen.

  Så gick han på sin konstnärsbana fram
och tydde skönt hvad hjertat skönt förnam,
och hvarje steg han fortgick var en seger.
Det nya skaldekonst i honom eger
sin ättefader: förrn den striden brann
der tvenne skolor brötos mot hvarann,
han hade re'n förut, den milde anden
så stilla och så fredligt löst de banden,
hvarunder Svenska sånggudinnan böjts.
Då brusade en segerhymn kring landen,
och hymnen hette Sången öfver Creutz.

  Men icke blott i digtens regioner
han höjde sig upp till de gyllne throner.
I tanke djup, i forskning lugn och stark
han framstod, klar som Grekernas Plutark
och förde fram ur forntidsnatt i dagen
de stora dödas lif, förevigade dragen
af dem, som i förgångna tider gjort
det gamla Sverge lyckligt, stolt och stort.

  Apostel framför allt! -- Den Svenska kyrkan
har icke egt en tjenare mer ren,
mer brinnande uti Allfaders dyrkan,
mer dufvofrom och älsklig än Franzén.
Det var hans lust att stå i Zions gårdar,
att lysa frid omkring de stumma vårdar
och kärlek öfverallt der menskor bo;
det var hans fröjd att, lik Johannes, nära
detn bäste vännens bröst, i salig ro
få hvila ut; -- det var hans högsta ära
att kämpa för den Törnekröntes tro.
De, som han lärde, skola aldrig glömma
de visa ord, de varnande och ömma,
det helga nit, som ut i låga bröt,
den varma bön som från hans läppar flöt,
och återskenet utaf helgonfriden,
som kring hans panna glänste re'n i tiden.

  Så uti konst och kunskap, lif och lära
hans mål, hans glädje oaflåtligt var
att visa huru himmelen är nära
och hur det sköna der sin källa har.
Densamme under lidandet och fröjden
han korset bar förbidande och mild
med blicken rigtad oafvändt åt höjden
mot Idealets ljusa stjernebild.
Sin första kärlek aldrig han förglömde,
den fagra digtens rika blomsterland,
och ifrån vintern sig tillbaka drömde
till fordom tid med lyrans guld i hand.
Dess tungomål han älskade att tala,
ännu i sista qvällens skumma dvala
han höljde hvarje tanke in i sång:
Så sjunger svanen på de blåa vågor
och höjer sig mot aftonsolens lågor
som hymn och offerflamma på en gång.

  Satt så den gamle i den stilla qvällen,
af hulda englar vaktad, på sin strand.
Och dagen sjönk så sakta bakom fjellen
och släckte mer och mer sin rosenbrand.
Så, fridsäll, slumrande och sammanlutad,
han rördes af den bleke Geniens hand.
Columbus-dikten här blef oafslutad,
men sjelf han gick att söka opp det land,
den nya verld, der fridfull kärlek landar
och smälter samman med de stora andar
och slår de hvita serafsvingar ut
och under sång för Herrans anlet böjes,
och dit den Gode samlar in till slut
hver perla, som ur tidens böljor höjes.

  Men det han lemnat oss i arf, skall gå
från tid till tid och med sin tjuskraft slå
de rena hjertan och de ädla sinnen.
Behagens, sanningens och fridens tolk
skall stå i heligt ljus för Svea folk
ibland dess dyraste och största minnen.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter