Indianen.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

  Krönt med örnevingar, handen
knuten hårdt kring blodig yxa,
prydd med segertecken, sofver
ståtlige Mohawken, vilde,
röde krigarn i pirogen,
bunden invid stranden, sofver
tungt, af flodens sakta rullning
vaggad i en ljuftig dvala.

  Men bland strandens buskar smyger,
som en räf så lätt och smidig,
sluge, listige Huronen,
nalkas tyst med återhållen
ande båten, der hans store
ovän drömmer segerdrömmar.

  Skall han intet stridsrop höja?
skall den hotande Huronen
mana fienden att vakna
och i strid på lif och död med
honom mätas? Nej, ur gördeln
drager räfven stum sin jagtknif,
närmar den till tåget, skär och
skär -- det brister: och kanoten
glider sakta utåt strömmen.

        Häftigt forssar floden,
      häftigare röres
      rankiga kanoten,
      och Mohawken vaknar,
      ser sig kring och griper
      ifrigt till sin åra.

        Ty han vet att vattnet,
      der hans farkost flyter,
      kallas på de hvitas
      tunga St. Lorenzo;
      och på rösten känner
      han jettinnan redan,
      som ur fjerran ropar,
      minnes att den starka
      heter Niagara.

          Och vane vilden
        fattar åran,
        bredbladig åra,
        vänder kanotens
        spetsiga stäf
        åter mot landet,
        klyfver med kraft
        vältrande vågen,
        kämpar, svettas,
        blickar omkring sig,
        tiger och ror,
        ror som för lifvet.

      Stilla står kanoten
    vid den starkes årslag,
    går ej mera utför,
    men uppåt ej heller.
    Gäller då att pröfva
    sista hjeltestyrkan;
    än en gång ett väldigt,
    ett gigantiskt årtag,
    och -- med brak
    brister bugtande åran.

  Då ännu en blick kring land och vatten,
än en blick mot fjerran, der de kära
wigwams stå, der barn och maka vänta;
än ett ögonkast mot jetteskogen,
mot savannens gräshaf, der de vilda
bufflar föllo för en säker kula;
än en tanke på de fordna strider
vid de stora sjöarna, der stammar
under krigssång slagtade hvarandra;
än en blick upp til den store Anden.
Sedan svepte sig den vilda krigarn
i sin mantel in och i kanoten
lade sig till rolig sömn och lät så
båten drifva.

      Och den ilande båt
    med sin slumrare i
    flyger fram på sin stråt,
    hastar lustig och fri,
    som en hjort öfver äng,
    som en svala ur sky,
    som en pil från sin sträng,
    som i tjusormens gap
    rädda colibri fly,
    så den nalkas alltmer
    emot målet dit ner;
    och den sofvande ler
    i rosiga drömmar.

      Hur det dundrar och gnyr
    som en domedagsknall,
    hur det skummar och yr
    ur det väldiga fall,
    huru våg spritter opp
    under dånande larm,
    hur det skummig af harm,
    hur den, sjudande, varm,
    flyr i fraggande lopp!
    Som i midtnattens stund
    blixten bländande klart
    flammar hyddorna mot,
    flyr den snabba kanot
    med sin slumrare i,
    slungas nedåt med fart
    och i samma sekund
    försvinner i djupet.

      Och allt är förbi.

      Så, o ande, höfves
    dig att manligt kämpa
    och till sista stunden
    brottas med ditt öde,
    strida utan klagan,
    om och hoppet sviker,
    tills din styrka brytes,
    dina krafter domma:
    Böj dig då och somna,
          le och dö.