Löjena.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  Ser du barnet i sin linda småle
mysande mot dagens första stråle
och mot hvarje leksak, grann och rar,
hur den späda, oförfarna lilla
gläder sig åt hvarje brokig villa,
åt allt flygtigt skönt, som förbifar;
huru länge tror du det vill dröja,
förrn ett ingenting, ett ungefär
allting sveper i en tåreslöja,
och den korta glädjen svunnen är;
och den stackarn, nyss så väl belåten,
      qväfes nu af gråten.

  Ser du ynglingen på lifvets höjder
lustigt svinga bland de yra fröjder,
le och sjunga under drufvans krans;
huru länge tror du att det räcker,
förrn en stormvind utur öknen släcker
nöjets fackla, altarlågans glans.
Glödhet kärlek, hungrig ärelystnad,
lidelsernas qvalmuppfyllda vind
bringa jubelhymnerna till tystnad,
jaga löjet ifrån blick och kind;
och den arme jagad ut i striden,
      ler ej mer i tiden.

  Endast den kan le, som allt har pröfvat,
sett det sista blifva sig beröfvadt,
den, för hvilken intet återstår,
den som hoppet icke mer kan gäcka,
den som intet mörker kan förskräcka,
der han på sin midtnattsbana går,
den som längesedan sett sin gröda
utaf frosten härjas teg för teg,
som betecknat med sitt blod det röda
lifvets pilgrimsvandring steg för steg,
han blott ler förutan återvända
      mot sin vallfarts ända.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter