Det yttersta.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Framför gamla eremitens
koja, invid gröna stranden
sam på klara vattenspegeln
stolta silfverhvita svanen.
Tyst och sörjande och enslig
sågs han hela dagen kryssa
af och an, men snöhvit kräfva
badande i perlevågen,
delande den lugna ytan;
böjde ned sitt hufvud, tankfullt
blickande i vattnet, såg der
himlen och sig sjelf i midten;
dök då ofta ner med höjdes
åter upp på grumlad bölja;
slog då harmfullt emot vågen
glänsande och mjellhvit vinge,
sam så vidare i tystnad.

  Men i qvällen kom den gamle
ur sin kojas dörr med vänlig
aftonföda åt sin kära,
alfvarsamma sällskapsfågel.
Se, då bröt sig solen bana
nedåt, genom tunga skyar,
vandrade mot vester utför,
badade alltre'n sin gyllne
flammeskifva halft i vattnet,
kastade kring sjö och himmel
purpurlågor, ofvan, nedan,
gjöt tillsamman i förening
aftonhimmelen och vattnet.

  Och mot rosenglansen vände
svanen lugn och majestätlig
färden, klöf med snöhvit kräfva
purpurstänkta vestervågor,
seglade med lyftadt hufvud
hän mot solen och begynte
sjunga, klara, ljufva toner,
segerglada jubeltoner,
sjöng och gled mot fjerran, tills han
sammansmälte som en liten
ljuspunkt i det stora eldhaf.

  Men i kojans dörr stod gamle
eremiten, stod med lyftad
hand och lyddes till de rena,
underbara, aldrig hörda
toner; och då nu de sista
dogo bort i fjerran luften,
böjde han sitt hufvud stilla,
torkade en tår och sade:
"Han har sjungit, han skall aldrig,
aldrig mera återvända."

  Och den gamle sände tvenne
blickar, hoppets, längtans blickar,
en mot murkna, dambehöljda,
gömda harpan bort i hörnet,
och den andra upp mot himlen.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter